När naturbevarandet blir religion

I hela mitt liv har jag gillat natur. Jag är en sådan där typ som av bara farten kan namn på en del fåglar och blommor, men som för den skulle inte är fältbiolog, ornitolog eller botaniker. Men naturen är viktig. Det är en självklarhet att vi ska värna om naturen och här på Gotland där naturen är både unik och osedvanligt vacker känns det ännu viktigare.

Personer som engagerar sig i naturfrågor har varit lite av hjältar för mig. Har varit. Men nu börjar läget här på Gotland bli sådant att jag nästan ser rött om någon säger Naturvårdsverket och snart orkar jag inte höra ordet Strandskyddsområde. Och det trots att jag i hjärtat vurmar för både naturvård och strandskydd. Någonstans verkar innebörden ha gått förlorad – eller så kanske det är jag som aldrig förstått innebörden?

Hur kan t.ex. naturvårdshjältarna engagera sig så kraftfullt i att bevara ”naturen” vid Norderstrand? Om jag tänker natur så är det inte strandområdet vid Norderstrand jag tänker på, ett område som sedan 30-talet använts för camping och där man anlade både två betongbryggor och en mur. Muren finns där för att hålla kvar den sand som man varje år fyller på för att en annars stenig strand ska bli badstrand. Söder och norr om muren finns den naturliga stenstranden kvar, men allt som finns vid Norderstrands badplats har varit fejk längre än vad jag har levt.

Om man förflyttar sig en bit upp från stranden kommer man till strandpromenaden som går mellan Visby och Snäck. Den är asfalterad. Alldeles utmärkt för dem som motionspromenerar, cyklar, åker inlines eller färdas i rullstol. Men knappast något jag förknippar med naturvärden.

Och just vid Norderstrand har det också i hela mitt liv funnits en trist kiosk och någon mer byggnad. Byggnader som har förfallit och som gett en skum känsla till området. Inte direkt byggnader som man ville gå runt bland när det börjat skymma. Inte något som man längtar till eller gör en sugen på att åka till just Norderstrand, snarare tvärtom. Så har det varit ända fram till sommaren 2008 då Visby Beach Club invigdes. En trevlig, fräsch restaurang med strandläge. Byggnaderna är uppförda precis där de gamla byggnaderna stod. En skillnad är ett trädäck och att det trädäcket går en liten bit utanför det område som innan avgränsades med ett fult trästaket. En annan skillnad är att besökare har fått ett mysigt ställe att fika eller äta mat på. Alla strandgäster har fått fräscha toaletter.

Många med mig anser att restaurangen har ökat allmänhetens tillgång till området. Är man funktionshindrad är den ökade tillgängligheten ännu mer påtaglig.

Tillståndet för byggnationen har överklagats av Naturvårdsverket och i torsdags fattade Miljödomstolen beslut, läs domen här! Till vissa delar innehåller domen rena felaktigheter, som påståendet att området söderut övergår i sandstrand. Den enda sand som finns är ju just den sanden som fraktas dit och hålls kvar av betongmuren – men den muren har de inte ens nämnt? Och i övrigt bygger domen på lösa antaganden om hur folk uppfattat området med de tidigare byggnaderna och hur folk uppfattar området idag med nuvarande byggnader. Det kan inte på något sätt kallas för fakta, utan är subjektiva uppfattningar.

Det står i domen att syftet med reservatsförordnandet bland annat är ”att hindra att karaktären hos väsentligen obebyggda delar av Gotlandskusten förändras genom ny bebyggelse”. Och det ger dem motivation att engagera sig i området Norderstrand som väl ingen naturmänniska skulle benämna som ”väsentligen obebyggt” då det gränsar till ett villaområde och anses som en strand som ligger i staden Visby. Sen när blev en stad ett väsentligen obebyggt område?

Vi har massor av värdefull naturlig strand på Gotland, men innan Visby Beach Club byggdes fanns det nog inte en enda ”naturhjälte” som brydde sig ett smack om Norderstrand. Det är verkligen svårt att fatta att det skulle vara just omsorgen om naturen som är deras drivkraft.