Förändringarnas tröghet

Ur Machiavelli, Fursten, kap 6:

Man bör betänka, att det icke finnes något, som är svårare att handhafva, eller tvifvelaktigare i afseende på en lycklig utgång, eller farligare att behandla, än att sätta sig i spetsen för införandet af nya författningar; ty den, som inför dem, har till ovänner alla dem, som hafva fördel af de gamla, och till ljumma försvarare alla dem, som (möjligen) skulle ha fördel af de nya författningarne. Denna ljumhet härleder sig dels från fruktan för motståndarne, för hvilka lagarna äro fördelaktiga, dels från menniskornas misstrogenhet, som för visso icke sätta tro till någon ny sak, om de icke se den fullt bekräftad af erfarenheten. En följd häraf är, att så ofta fienderna finna lägligt tillfälle att anfalla, göra de det med partimäns passion och häftighet; de andras försvar är ljumt, och sålunda sväfvar man i fara på samma gång som dessa.

Eller som det står i Martin Melins omarbetning av Machiavellis Fursten, Machiavelli för vår tid:

Bevararna kommer hårdnackat att bekämpa förändringen, eftersom de vet exakt vad de riskerar att förlora. Förnyarna är däremot mindre säkra på om de vinner och vad de kommer att vinna. De kommer därför att argumentera så ljummet för förändringen att de inte lyckas övertyga någon.

Fast Machiavelli förklarar inte varför bevararna vill bevara. Är det den här gamla rädslan för allt nytt som spökar? Oförmåga att se möjligheter? Eller är det brist på visionär fantasi?

Ibland tror jag att det är så att jag har lätt för att haka på andras visionära fantasi, att det behövs väldigt lite för att jag också ska kunna se, medan en del andra inte släpper in det visionära. De skrattar bort det eller nonchalerar det. I deras värld finns inte framtiden. Medan jag ofta känner att jag kliver runt i framtiden och ständigt måste backa tillbaka och anpassa mig till nutiden.