Konservera könsmyter?

Igår köpte jag boken Lära kvinnor chefa män (nyutgåva, gavs ut första gången 1996, men anses fortfarande vara aktuell) för att ha som reselektyr. Den är skriven av Barbro Dahlbom-Hall. Då och då gör jag försök att sätta mig in den här frågan med kvinnors och mäns villkor i arbetslivet. Jag gör det därför att jag någonstans längst inne tänker att det ju borde finnas faktorer som är viktiga att känna till, att jag som kvinna har en skyldighet att lära mig så mycket som möjligt om kvinnors och mäns villkor i arbetslivet och för att jag alltid hoppas att det ska finnas en bok om kvinnor och arbetsliv som jag känner igen mig i.

Ganska ofta känner jag mig snarare som ett UFO som dimpit ner i en verklighet som inte stämmer med den karta som beskrivs i böcker av typen Leda kvinnor chefa män.

Boken var ganska tunn, så jag läste ut den på vägen mellan Stockholms central och Nynäshamn. Okej då, jag skumläste lite på slutet för då hade jag tröttnat och insåg att boken inte innehöll något nytt och inte handlade så värst mycket om den verklighet jag lever i. Det ger mig en känsla av sorg att inte hitta känslan av tillhörighet och det gör mig arg!

Alla sidor som beskriver hur män och kvinnor är, hur de tänker och känner – vad händer om man byter kön på det som står skrivet? Jo, man inser att våra problem ofta är gemensamma. Att problemen ser olika ut beroende på vilken personlighet man har. Varför skulle just kvinnor ha ”kvinnliga” personligheter och tänka ”kvinnliga” tankar och tvärtom? Jag tänker inte som de beskrivna kvinnorna i boken och det känns som att det kvinnliga som beskrivs ganska enkelt skulle kunna appliceras på en del män jag känner. Vad ÄR förresten kvinnlig personlighet och kvinnliga tankar?

Jag ogillar metoden att tillskriva kvinnor och män olika egenskaper baserade på deras kön och egentligen är det ju det som författare av sådana här böcker också ogillar. Ändå använder de sig av sådana här könsrollskonserverande metoder när de skriver om jämställdhet? För mig är det helt ologiskt. De är med och sätter etikett på hur vi kvinnor är och jag totalvägrar att sätta på mig etiketterna. Jag tänker vara som jag vill. Jag tänker inte låta någon annan påstå att jag oroas över hushållsarbete, inte vågar säga vad jag tycker bland män, att jag skulle förvandla mig till en fnissig flicka, att jag är mer intresserad av relationer än resultat osv – för jag anser alltså inte att det stämmer. Jag tänker inte heller påstå att jag suddat bort mina ”kvinnliga sidor”, för ett visst mått av kvinnligt beteende ingår i relationen med män och utan de mest grundläggande bitarna av detta skulle fortplantningsidén avstanna helt. Vi är rent biologiskt programmerade att ingå i ett parningsspel och följer vissa reflexmässiga beteenden som blir rent löjligt övertydliga om man kan något om kroppsspråk…

Däremot är vi inte programmerade att gå med på att beskrivningen av kvinnor i olika jämställdhetssammanhang nödvändigtvis är rätt. Vad vi gör med faktumet att vi är kvinnor är upp till var och en. Och hela jag spjärnar emot inför dessa beskrivningar av manligt och kvinnligt som görs i syfte att lyfta fram skillnader och problem så att man kan arbeta bort skillnaderna och problemen, för jag tror att så länge man sysslar med att etikettera vad som är kvinnligt och manligt så bidrar vi till att stärka de könsrollsegenskaper som vi vill bort från. Låt oss i stället se människan, individen.

Igår var jag i Stockholm med Roine. Dagsresan var på hans initiativ. Han ville handla kläder. Jag gillar också att handla kläder, men initialt var det han som var mest sugen. I den här världen där folk ständigt idisslar påståenden som att män inte gillar att gå i affärer, så blir det förstås en allt mer befäst ”sanning”. Om man vill göra sig fri från könsrollskonserverande begränsningar så tror jag inte att svaret ligger i att medverka till att i all oändlighet repetera ”gamla sanningar” om hur kvinnor och män är.

Svaret måste ligga i hur vi var och en förhåller oss till faktumet att vi är människor och att vi i de flesta fall är ett av två kön. Att tänka själv. Har man en gång satt upp målet att man vill bidra till att samhället blir jämställt så måste man befria sig från mossiga påståenden. Smarta män och smarta kvinnor har insett att de behöver tänka på hur de beter sig för att inte fortsätta att spela upp de gamla rollerna. Jag ser det hända hela tiden. Människor som praktiserar jämställdhet i det lilla, i sin familj, på sin arbetsplats, i sin idrottsförening m m. Människor som vill att folk ska få vara som de vill utan att hindras av könsrollsförväntningar.

De som ännu inte förstått att de gamla rollerna inte fungerar så bra idag ligger efter, de stelnar och fossileras, blir till kuriosa, något vi snart kan ställa ut på museum.