Och sagodrottningen sa: Vi tar Harrison!

I det lagoma landet med mellanmjölk där man hyllade medelmåttan och lade en massa pedagogiska krafter på att undersöka det uppenbara fusket när gymnasieelever började få bättre betyg, hade man nu fått en liten hörna av landet som stod utom kungens bevakning. Oh, ack och ve!

Den gamla sagokungen gav order om att tillsättningen av den nye delstatshövdingen skulle utredas ordentligt. ”Och se nu till att det tar riktigt lång tid så att alla förstår att det är noggranna diskussioner ni för!” sade den gamle sagokungen, hytte uppfordrande med fingret och gick att sova.

Den gamle sagokungen vaknade dessvärre aldrig igen. Då var det dags för sagokronprinsessan att ta över riket och strax stod hon på trappan till det stora sagoslottet och lät sig krönas till sagodrottning över hela det härliga riket. ”Jaha, sa den nya sagodrottningen, vad står på programmet?”

Alla kungens, förlåt, drottningens tjänare och rådgivare ilade genast till hennes mötesrum och var ivriga att få dra alla ärenden och alla problem med henne. De var så många att de knappt rymdes i rummet.
-Men herregud, sa sagodrottningen, hur ska vi hinna med allt det här? Och jag som ska hämta lillprinsessan och lillprinsen på dagis och allt!
-Hm, ursäkta mig, sa en bugande tjänare, vi kan förstås skicka ut en betjänt som hämtar dem.
-Va? Kommer aldrig på frågan, sa sagodrottningen. Jag har lovat dem att vi ska göra en utflykt idag! Jag hämtar dem själv.

Sen tänkte sagodrottningen en stund, hon blickade ut över alla som samlats i rummet och så sa hon:
-Okej, jag fattar att det här kommer att ta tid, nu får vi försöka rationalisera lite. Vi plockar ut tre frågor som är viktigast att lösa.

Nu blev de lite förvirrade i rummet. Alla drottningens tjänare och rådgivare höll på att få spader, hur skulle de kunna plocka ut TRE frågor som var viktigast?
-Nå, sa sagodrottningen, är ni klara snart? Ni får två minuter till på er!
-Två minuter? Det går aldrig, pep en förskrämd rådgivare.
-Ska vi slå vad? sa sagodrottningen.

Sen vågade ingen säga något mer och efter ett fasligt hummande och surrande lade sig ett lugn över rummet.
–Jaha, är ni klara nu? undrade sagodrottningen. Jag skriver upp era förslag till vad som är viktigast och så får vi se.

Det kom upp femton förslag på vad som var viktigast, men efter att sagodrottningen ställt lite frågor och jämkat ihop en del av problemen så visade det sig att det som blev kvar var tre stora och svåra frågor: arbetslösheten, den finansiella krisen och miljöarbetet.
–Oj, sa sagodrottningen. Det här var tunga grejor och det här måste vi ju verkligen lösa! Det sätter vi igång med klockan åtta i morgon bitti.

Då var det en liten rådgivare som räckte upp handen.
–Ursäkta, det är nog en liten praktisk sak som vi borde lösa först, sade den lilla rådgivaren försiktigt. Det saknas en delstatshövding i riket.
–Jaså minsann, finns det någon som vill bli delstatshövding då? undrade sagodrottningen.
–Jo, det är två kandidater en gycklare och en historieprofessor, sade den lille rådgivaren.
–Minsann, minsann. Då bestämmer jag att vi tar historieprofessorn, vad heter han? undrade sagodrottningen.
–Han heter Harrison, svarade den lille rådgivaren.
–Gott! Då får han bli delstatshövding! sa sagodrottningen.

Nu utbröt ett våldsamt sorl i rummet och strax klev en ilsken tjänare fram till sagodrottningen och sa:
–Ursäkta mig, men det måste ers kungliga höghet väl begripa att man inte bara kan bestämma så där i en handvändning. Vi måste ha möten. Vi måste visa att vi har diskuterat det här och verkligen kommit fram till det allra bästa och säkraste valet.
–Äsch, sa sagodrottningen. Jag tycker vi tar Harrison. Om han tror att han passar så går vi på det. Han kan väl få en provanställning? Jag tycker att vi har viktigare frågor att hantera. Provanställ Harrison!

Och med de orden lämnade den nya sagodrottningen mötet, klev ut till sin väntande motorcykel med sidovagn, mullrade igång motorn och satte fart mot dagiset där de utflyktssugna barnen väntade.

Ja så gick det till när Harrison blev provanställd som delstatshövding och eftersom allt fungerade så bra, blev han kvar där och det funkade väl bra? I alla fall ett par år. Och sen provanställde man gycklaren. Han blev också kvar i några år. Och efter det var det någon annan som anmälde sitt intresse. Det var en väldig blandning av olika slags människor som vandrade in och ut ur delstatsresidenset och kan ni tänka er att det just därför började hända en massa spännande saker som gjorde den lilla delstaten till en riktig framgångssaga!

Då kom det sändebud från rikets övriga delstater: ”Vi vill också ha sådana där spännande och driftiga delstatshövdingar, sade de trumpet. Varför är det bara en som ska få ha det så där spännande och kul? Vi är trötta på att trampa runt i våra trista gamla spår!”