Mitt problem med feminismen

Jag är etthundra procent för att kvinnor och män ska vara jämlika och ges samma förutsättningar att leva sina liv som de vill. Fast på ett biologiskt plan är jag lika övertygad om att det är meningen att vi ska ha vissa olikheter så att parningsspelet och parningsakten fungerar. Det är inte meningsfullt att försöka göra våld på de genetiskt betingade skillnader som naturen försett oss med. Men omvänt finns det inte heller någon mening med att förstora betydelsen av dessa skillnader.

Jag har tidigare skrivit om begreppet ekvivalism som ger ett mer jämlikt utgångsläge än begreppet feminism. Då skrev jag:

Att kalla sig feminist är lite som att erkänna sitt underläge och bjäbba från ett underifrånperspektiv.

Fast jag visste faktiskt inte vad det exakt innebär att kalla sig feminist. Idag hittade jag en sådan definition i Birgitta Ohlssons och Jenny Sonessons artikel Riktiga liberaler är feminister, Camilla Lindberg på Newsmill:

Om man skalar bort all fördomsfull bråte som skymmer sikten kvarstår två grundläggande kriterier för att kalla sig feminist:
1) Jag anser att kvinnor är underordnade män.
2) Jag vill vara med och förändra och bygga en rättvis värld för kvinnor och män.

Punkt två är hur enkel som helst att ställa upp på. Men punkt ett? Det är ju precis det som är mitt problem. Om man anser att kvinnor är underordnade män så finns det väl ingen anledning att kämpa för jämställdhet? Min sanning är att både kvinnor och män begränsas av traditionella könsroller som i sin tur skapat orättvisa system som försvårar kvinnors och mäns möjligheter att utvecklas från sina individuella förutsättningar.

Sen kan jag inte ens med en mer flexibel tolkning av ”Jag anser att kvinnor är underordnade män” få till vad som är vitsen med ett sådant kriterium? Jag kan se att det finns situationer då kvinnor underordnats män – men jag kan också se att det finns situationer då män underordnats kvinnor. Det är sannolikt att vi kan hitta fler exempel på situationer då kvinnor underordnats män än tvärtom, men för mig är också ett underordnande av kvinnan något som påverkar män negativt. Att känna att man ingår i ett system där personer underordnas efter kön, ras eller någon annan grupptillhörighet är otillfredsställande också för den som hamnar i position av överordnad. Innerst inne tror jag (i min oskuldsfullhet) att de som ges rollen av överordnad ganska ofta upplever sin roll som i alla fall delvis obehaglig, men om det handlar om att leda en grupp så behövs i vilket fall en ledare och då måste någon ta det ansvaret.