Bataljen företagare och lokala media

Jag förstår inte vad det är tidningsfolk hör i sin hjärna när gotländska företagare kritiserar de lokala tidningarnas sätt att bevaka näringslivet. Jag förstår bättre att de gotländska företagarna inte alltid uttrycker sig perfekt med rätt valda ord och därför gör onödiga generaliseringar i sin försök att hitta orsaken till varför de blir så frustrerade av de gotländska tidningarna.

När företagarna säger att det skrivs för många negativa nyheter i tidningarna, sätter sig tidningsfolket och räknar positiva och negativa nyheter och kan sen triumferande deklarera att det minsann är många fler positiva nyheter i tidningarna. Eller så gör de en fördomsfull, stereotyp tolkning och påstår att företagarna vill att de inte ska skriva något alls i de fall det händer något dåligt på företagen.

Jag häpnar. Vi har ett gigantiskt kommunikationsproblem här och det är lite förvånande att de som är proffs på ordval och kommunikation = tidningsfolket, inte lyckas komma fram till själva grundproblemet, kärnan. Eftersom det uppenbarligen finns en konflikt så borde det vara intressant för tidningsfolket att lära sig höra vad företagarna säger.

Om jag får våga mig på en tolkning av företagarnas frustration, så har de ingen önskan om att lokaltidningarna ska bli en smajlande fjantprodukt där man bara skriver gulligt och glatt om allting och låtsas som ingenting i de situationer då det inträffar dåliga saker.

Däremot känner företagare att bilden av det som sker alldeles för ofta förstärks åt det negativa hållet. Det känns som att journalisterna är så sugna på att få berätta om konflikter att de mer eller mindre medvetet undlåter att ta reda på fakta som hade gett en mycket mer nyanserad bild. Personligen blir jag särskilt uppretad i de fall då jag vet att fakta ligger inom 5 minuters räckhåll för alla som har en dator med internet. Jag uppfattar det som väldigt nonchalant att man inte går lite längre i sin research.

Nästa hatobjekt är helagotland.se:s debattforum. När Lasse Samuelsson från Tillväxt Gotland kontaktar redaktionen och ber att de tar bort delar av en debatt, så tolkas det som att han vill strypa debatten. Jag har inte läst den aktuella debatten som Lasse reagerade på, men jag vet hur det brukar gå till på debattforumet och det är inte direkt upplyftande att kolla in somliga debatter, Man kan anmäla inlägg som går över gränsen med förtal och elakheter, men det hjälper föga mot den häktiska debattstämning som piskas upp med ett par debatthuliganer i täten.

Hur svårt kan det vara att förstå att det är skillnad på att gilla debatt och på att gilla debatthuliganer? Den kritik som återkommande riktas mot debattforumet handlar om avarterna, när det går över styr och blir verbalt brandbomskastande istället för ett ventilerande av åsikter. Det är lite svårt för oss som inte jobbar på tidningarna att förstå varför tidningarna så ömt värnar sina debatthuliganer. Och det är mycket svårt att förstå att varje enskild person som ställer upp på en intervju också tackar ja till att ställas upp som potentiell måltavla för debatthuliganernas nästa attack. Betyder det att alla som medverkar i intervjuer måste vara mediavana tuffingar med flera lager skinn på näsan som får finna sig i brandbombsattackerna?

I vilket annat sammanhang som helst skulle sådant kallas för mobbing och ingen skulle kräva att mobbaren ”skulle få finna sig i det”. Hur gick det till när ”sanningens företrädare” transformerades till en mobbingmaskin? Peter Wennblad skriver i Gotlands Allehanda om ”företagar-prinsessor på ärten”. Jag tycker det är sorgligt att viljan till förståelse är så klen. Relationen företagare och lokaltidningar är förgiftad.