När människan upphör att vara människa

Jag tittar på bilder från Haiti. Särskilt berörs jag av bilder på döda som fraktas på lastbilar, hivas med grävskopor, ramlar och halkar och hamnar i konstiga ställningar. Om man ska klara att frakta alla dessa kroppar utgår jag ifrån att man måste tvinga hjärnan att tänka på dem som kroppar, människo-skal utan själ. Och jag tänker mig att medan arbetet fortgår, så stänger de som flyttar på alla dessa kroppar av de delarna av hjärnan som känner efter, för att kunna göra sig till en robot som klarar att jobba mer än vad som är mänskligt. Robotar som flyttar materia.

Jag tror också att den dagen som de inte längre behöver flytta kroppar. Den dagen människorna på Haiti kan gå längs en städad gata utan att behöva vända bort blicken för varje lik som passeras. Den dagen tror jag att det mänskliga rinner tillbaka både i de som flyttade kroppar och i de döda som blev tvungna att hanteras så brutalt. Steg för steg tror jag att människan återgår till att vara människa under åratal av smärta och sorg. I bästa fall.

Nu pratar man om 200 000 döda. Vi bor 57 000 på Gotland.

Uppdatering:
I Aftonbladet säger Staffan Lindberg:

– Delvis är det nog så att man måste hantera döda kroppar på ett annat sätt när det blir sådana här katastrofer, men det värsta är inte de döda. Det värsta är att höra levande människor gråta över de de har förlorat. Det är värre än att se döda kroppar.