Ständig kunskapsförädling

Idag har jag funderat lite över hur jag genom livet mött olika människor som på sina speciella vis bidragit till min utveckling och som verkligen gett mig kunskap. Och hur jag bidragit till deras utveckling och gett dem kunskap. Ömsesidigt växelvis växande. Det pågår fortfarande och kommer förhoppningsvis att vara så livet ut.

Det man redan vet, känner sig bekant och bekväm med bjuder ingen utmaning. Istället är det de där sakerna som någon säger som man hakar upp sig på som ofta leder framåt. Man blir tvingad att tänka efter. Ibland håller man med, ibland inte, ibland går det en tid och så trillar tjugofemöringen ner och först då fattar man på riktigt.

Idag accepterar en del saker som jag inte accepterade för tio, tjugo eller trettio år sedan. Jag är fortfarande samma Åsa, men mitt perspektiv vidgas. Det finns många utmaningar kvar att möta, mycket som ännu ska förstås. Det är härligt, men också lite hisnande.

En sak vet jag säkert: om man aldrig möter nya människor eller på andra sätt kliver in i andras sätt att tänka, exempelvis genom böcker, tidningar, teater, film eller något av alla sociala medier som finns, blir det färre utmaningar och färre tillfällen att lära sig.