Bebisar ska inte gråta
Jag har med stor häpnad försökt begripa hur folk står ut med att låta sina bebisar gråta och dessutom se det som någon slags fostran eller metod.
För mig har det alltid varit mycket enkelt. En bebis som gråter skall tas om hand. Det finns en anledning till att vi reagerar så starkt på bebisgråt. Till och med katter reagerar och rusar till hjälp och tröst när barn gråter. Hela däggdjursidén bygger på att vi tar hand om vår avkomma. Vi reagerar på ynkliga pip och bräk från valpar, lammungar och björnar, men får inte lika ofta ömhetskänslor när vi ser en ormunge eller ett grodyngel (i alla fall får inte jag det).
På 40-50-talet florerade en del nya idéer om hur man skulle ta hand om barn, jag tror att det var Alva Myrdals bok som mamma läste och därefter försökte anamma genom att inte trösta något av mina syskon. Men det där gick pappa aldrig med på. Hans synsätt var också mycket enkelt: barn ska inte gråta. Och det var inte svårt att få med mamma på den linjen, för varje förälder som låter sitt barn gråta mår dåligt inuti. Tro inget annat.
Det är skönt att läsa att man nu kan bevisa att gråt skadar babyhjärnan. Det är ju det jag har vetat hela tiden. Målsättningen måste helt enkelt vara att bebisar inte ska gråta. Sen inser jag att det kan uppstå situationer med sjukdom, exempelvis kolik, där det är mycket svårt att hitta lindring och därför mycket påfrestande för föräldrarna. Ingen skuld ska läggas på den förälder som kämpar dygnen igenom med ett sjukt barn.
Men i övrigt. Bebisar ska inte gråta. Jag tror också att ju bättre man impregnerar en bebis med ständiga försäkringar om att man finns tillgänglig och att livet är tryggt och bra, desto mindre gråt kommer barnet att behöva och desto fortare kommer det att gå att återfinna balansen efter gråt.
Åh, som jag håller med om det här!
Skönt!
När Alice var liten fanns det en familj med barn som tog det för självklart att man skulle träna barnen i att vara lite ensamma i sina sängar, genom att låta dem gråta långa stunder.
Och jag jag svarade på Alice minsta pip. Hon fick alltid respons när hon grät. Hon krävde hur mycket närhet som helst det första året och SEN blev hon lugn och har sedan dess varit en ovanligt trygg och självständig tjej.
De gråttränade barnen däremot. De vågade inte vara utan mamma hos kompisar, de gillade inte att åka bil, de vågade inte prata bland folk osv. Vardagen med dem var bra mycket krångligare än hur vi hade det med Alice.