Dans i fyra dimensioner med Bounce!
Första gången Alice och jag såg Bounce var på Växjö Teater då de turnerade med Freaky Flow. Då hade vi inte en aning om vilka de var. De var ganska låg medelålder på publiken och så började ett dovt muller höras i salongen, som om hela den gamla teatern skulle gå i bitar, sen började publiken att jubla och så drog den allra häftigaste showen igång, varpå publikens jubel steg intill klimax på slutet då vi alla hade applåderat sönder våra händer… Publiken var bara tyst en kort stund då Benke var ensam på scenen med stora pukor, men då hördes rösten av Alice danslärare, hon skrek: ”Fan vad snygg du är!” så att Benke kom av sig en halv sekund…
Efter att vi flyttat till Gotland var vi och såg The Score på Dansens hus i Stockholm. Då var Roine med och vi satt nästan längst fram. Det var också en helt fantastisk föreställning och det tyckte till och med Roine som inte är så värst intresserad av dans egentligen.
Sen har vi varit lata och missat resten av deras föreställningar. Men nu insåg vi att det sannolikt var sista chansen att få se den här superduktiga dansgruppen, så Alice och jag skaffade biljetter till The Last Bounce som framfördes i Globen 23-25 april. Och tur var det! Bounce kan vara den bästa dansgruppen i världen om ni frågar mig. Helt enastående!
Under den här avskedsföreställningen blev det kanske tydligare än någonsin att det de gör med dans sker i ”fyra dimensioner” eller nåt i den stilen.
För det första är de oerhört skickliga dansare som behärskar alla möjliga dansstilar.
För det andra innehåller deras shower alltid akrobatik också – självklart därför att de har sin grund i streetdance där breakdance har akrobatiska inslag. Men Bounce pressar det en bit till. Hur länge kan en dansare stå på en arm? En enda ynka arm. Hur kan man dansa uppför väggar, runt stänger, i rep eller på lådor som dras ut från en fem meter hög vägg? Och när de kliver rakt ut i tomma intet från den väggen och direkt studsar upp därför att de fanns en dold studsmatta där nere och sen fortsätter att springa rakt upp på lådväggen så att det filmat i en vinkel rakt från sidan ser ut som att de springer på platt mark… Man tappar liksom känslan för vad som är upp och ner.
För det tredje har de gett dansen självständighet på scenen och i Bounce värld är både tjejer och killar tuffa och vältränade. Jag som egentligen inte gillar poledance – jag menar, tjejer som lär sig att dansa som strippor, helt enkelt inte min grej. Men, när Bounce gör ett nummer med poledance och låter tre vältränade tjejer imponera på stängerna samtidigt som en grupp tuffa tjejer i underkläder dansar nedanför, då lyckas de omvandla det till GIRLPOWER som sedan når sin kulmen i ett galet disconummer då tjejer i fransiga discoklänningar dansar till Tina Turner så det ryker. Ja, egentligen glödde det – för det föll ner riktigt stora klunsar med gnistor precis bakom tjejerna…
För det fjärde har de ett imponerande genomtänkt sätt att jobba med dans, musik, ljud, ljus, bild och rekvisita som en helhet. På de flesta andra föreställningar är ljud, ljus, bild och rekvisita något som finns i bakgrunden och stöttar upp artisterna. I Bounce shower spelar ljud, ljus, bild och rekvisita egna roller. Bounce får alla detaljer att vara delar i dansen. De kan få både ljus och ljud att studsa och ange tempo. Rekvisitan rör sig i takt med musiken. Ibland vet man inte om det som händer under föreställningen händer på scenen eller på videoskärmarna. Allt smälter ihop till ett.
På just den här sista föreställningar medverkade hundratals dansare och mot slutet visade det sig att en hel sektion i publiken också dansade som en del i showen.
