Det går bra för ensamkommande flyktingbarn!
Jag blev mycket glad när jag läste artikeln Ensamkommande flyktingbarn klarar sig bra i Dagens Nyheter. När jag jobbade med flyktingar i Uppsala träffade jag flera ensamkommande flyktingbarn och var också och hälsade på i speciella gruppboenden. Framför allt träffade jag eritreaner, men också ett par kurder.
Folk får upp fel bilder när de tänker på ”ensamkommande flyktingbarn” och ser små barn framför sig. Men hur ska små barn klara att resa ända till Sverige?
–Att ta sig hit i dag är inte fråga om någon lätt flygresa, utan barnen arbetar sig fram, ofta tar det ett halvår. Ibland hamnar de i sådana här gräsliga förvaringar i länder som Malta, där 200–300 ungdomar får vara instängda i en byggnad utan tak. Strapatserna och utamaningarna är också skälen till att föräldrarna i hemländerna mest skickar iväg pojkar, säger Ercan Sahin.
–Du ska se när de kommer till vårt vårdhem i Gottröra, då är de ofta oerhört slitna. Och när de får mat första gången äter de flera portioner. De har lärt sig att de inte vet när de får nästa mål mat.
I ett gruppboende i Gottsunda fanns ändå eritreaner från 7-17 år (om jag minns rätt). Det var som att komma hem till en familj när jag hälsade på där. Alla de stora tog hand om den minste. Hur skulle annars en så liten klara sig?
Det gör mig glad i hjärtat att de ensamkommande flyktingbarnen klarar sig bra i livet. Det är de värda efter att ha tvingats göra en så tuff livsresa alldeles för tidigt i livet.
Ja, det är tur att det finns länder som har hjärta nog att ta emot de som har det svårt.
Det är ju trots allt en skyldighet som inte alla länder tar ansvar för.
Ibland är man stolt att man är svensk!
Elin: Ja, när man läser hur ensamma flyktingbarn hanteras på Malta så är jag tacksam över att bo i ett land som har större värdighet i bemötandet.
Vi ska vara glada för att vi har möjlighet att hjälpa andra som har det värre än vi. Solidariteten ska inte vara till bara för dem som råkat födas här. Det finns nöd och missförhållanden i vårt land också, men inte till den grad att det hindrar oss att göra en insats för andra.
Så sant Dorothea!