En turistisk dag
Idag har temat varit turism, fast på fler än ett sätt. Det ena sättet är att vi själva ”turistat” lite i Visby. Vi parkerade nedanför lasarettet och har sedan promenerat, fikat och gått på museum i nästan fyra timmar. Vi började med att klättra upp i väktargången på ringmuren, vid Silverhättan. Av någon anledning har det inte blivit av att göra det innan trots att den har funnits i över ett år. Den här bilden är tagen allra högst uppifrån tornet.
Vi gick genom Botaniskan. Där är alltid så härligt och tankarna vandra iväg över hela världen när man ser på skyltarna varifrån växterna kommer. Eller så blir man lite full i skratt när man hittar rosor som heter sådant som Lill Lindfors eller Dolly.
Jag märker att jag håller på att bli lite schizofren i tankarna när det handlar om turism. Jag tänker tankar som ”Vem har bestämt att det är just de här husen som är fina? Vem bestämmer vad det är vi ska bevara?”. Mycket av det ”medeltida” Visby är inte äkta medeltid, utan man har snoffsat till verkligheten så att den ska passa in i den turistiska världsarvsbilden av Visby. Man går runt i en teaterkuliss – men är det å andra sidan något fel med det? Det är ju helt okej att gilla teater, så varför inte bara axla rollen som turist och leva sig in i det ständigt pågående skådespelet?
Vi satt där och fikade i den här fantastiska gamla staden Visby och det slumpade sig så att ett par som flyttat till Kappelshamn slog sig ner vid samma bord. Så där satt vi och diskuterade på ett café inrymt i den byggnad som var ett Tempo-varuhus när jag var liten.
Sen gick vi på konstutställning på Gotlands Konstmuseum, Going Places. Det handlade om turism, resande och turistiska bilder. Här ställdes den turistiska till-piffningen av platser i kontrast med chilenska flyktingar och deras resande. Här fick vi se en världskarta fylld med turistslogans och läsa om platsers kärnvärden. Reseskildringar i text och bild från alla möjliga hörn i världen kändes som fantasilösa upprepningar av sig själva och man kan undra vad det är vi reser till egentligen? Till nya turistiska iscensättningar av verkligheter på andra platser – fast ändå så märkligt lika varandra.
Jag har innan utvecklat tankar om hur futurism och turism hänger samman och bör betraktas som en dualism där båda sidor behöver den andra. Om turismen kommer att utvecklas i den takt som trendmakarna förutspå så blir den här dualismen viktigare än någonsin tidigare. Hur kombinerar vi framtidsorienterad utveckling med turismen krav på nostalgi?
