Kvinnor: skärp till er! Vill ni ha ett jämlikt samhälle eller inte?
Röda Bönor, Kvinnor kan, Åh åh åh tjejer, Feministiskt Initiativ, Växthus för kvinnors företagande, Madame Herr Donner – min väg i livet har kantats av olika sätt att lyfta fram jämställdhetsfrågor och peppande påverkan för att jag som tjej/kvinna ska motverka slentianmässiga könsrollsmönster och bidra till en förändring.
Ofta har den uttalade, eller outtalade måltavlan för jämställdhetsarbetet varit män. Det är männen som ska ändra sig, deras privilegier som ska tas bort och vi kvinnor som ska höja våra röster för att höras. Många män har också tänkt till vad gäller detta med könsroller och det är ett par decenniers barn som fostrats i allt mer jämlik anda. Vi har faktiskt kommit långt på flera olika sätt och det ser annorlunda ut i våra hem, på våra arbetsplatser, i skolor och på alla platser i samhället idag, mot vad det gjorde på 60-talet då jag föddes.
Men, vi har inte nått ända fram. Om vi ska nå de sista målen så måste kvinna och man kämpa sida vid sida för att eliminera onödiga könsrollsmönster och verka för individens frihet att själv välja hur man vill leva sitt liv. Om det ska vara möjligt måste vi skapa en win-win-situation där också män känner att de har så mycket att vinna på jämställdhet att de KRÄVER jämställdhet i lika hög utsträckning som kvinnor gör det.
Idag är läget sådant att många män tänker efter både en och två gånger innan de talar därför att de är måna om att inte framstå som ett könsrollskonserverande fossil. Jag är nästan helt säker på att män känner en mycket större press vad gäller ordval än vad kvinnor gör. Det finns förstås en del män som talar helt politiskt inkorrekt och som beter sig mansgrisigt och som helt enkelt inte har fattat något alls – men, jag tycker att de börjar bli en allt glesare skara.
Men hur gör kvinnor? Kvinnor är inte lika påpassade och kan tala mer fritt, vilket ibland innebär att kvinnor yttrar sig så obetänksamt och könsrollskonserverande att jag häpnar. Idag intervjuades en tjej som deltog i Tjejmilen och till min fasa hör jag henne säga något i stil med ”Det här är väl enda gången som vi [kvinnor] kan hålla tyst i en timme”. När jag hör sånt undrar jag varför vi ens bryr oss om att kämpa för jämställdhet? Vad är vitsen om inte de som är kvinnor fattar hur man beter sig jämställt?
Jag kan räkna upp flera tillfällen då kvinnor uttalat sig om kvinnor eller män på könsrollskonserverande sätt:
- Kvinnan som visade runt i sitt nya hus: ”Och HÄR har jag mitt eget lilla rum!” Jag tänkte att det kanske var en ateljé, ett kontor, ett träningsrum eller vad som helst som hade med kvinnans egna intressen att göra, men det var ett rum att stryka och vika tvätt i?
- Antaganden om att just kvinnliga företagare inte vågar ta betalt och som därför behöver gå på kurs för att våga?
- Antaganden om att just kvinnliga företagare inte vågar tala inför folk?
- Menande nickar när det berättas om någon man som gjort något typiskt idiotiskt busmanligt, underförstått ”de har ju så enkla hjärnor, de roas av så enkla saker” Klapp, klapp på huvudet, snäll idiot.
- Inkännande fniss när någon man gjort något tok när han ”hjälpt till” i hushållsarbetet.
- Självklara antaganden om att det ändå blir bäst om vi kvinnor tar hand om hushållsarbetet.
- Överdriven imponeringsnivå när en man utför något normalt som att kunna knyta sitt barns skor, borsta ut tovigt hår eller klassikern byta en blöja…
Jag tror att det finns en vits med att vi rent biologiskt beter oss olika – om vi utplånar det beteendet som sitter i generna och som är till för att vi ska para oss, fortplanta oss och visa omsorg om våra barn, så kommer människan att dö ut som ras. Men, de här grejorna påverkas inte så mycket av vem det är som bakar bullar eller rensar avlopp. Barnen kommer att frodas och må gott även om vi fortsätter att låta våra män baka bullar medan vi kvinnor rensar avloppen.
Men jag kommer aldrig att förlika mig med att kvinnor själva ständigt underblåser ett förminskande av kvinnor genom att till exempel förstärka fåniga kvinnoetiketter som att kvinnor pratar oavbrutet – det räcker att bevista ett rum fyllt av män för att man ska fatta att också män pratar. Eller som nu, när jag tittar på Time Out, sex män som pratar så att den enda tappra kvinnan knappt får en syl i vädret.
Det kan tyckas oväsentligt att bry sig om att en kvinna som springer Tjejmilen tycker att enda gången kvinnor kan hålla tyst är när de springer. Men jag blir förbannad. Kom igen nu kvinnor! Skärp till er! Vill ni ha jämställdhet så krävs det faktiskt att ni också tänker till och väger era ord.
(Och för övrigt undrar jag hur pratsamma män är när de springer motionslopp?)
Om detta ämne samtalar jag gärna…. Det är enkelt att vara feminist om man ser sig som offer. Svårare om man skall våga utforska i vilken utsträckning man själv är med och bidrar till att vidmakthålla mönster….
Vad det gäller löpning så brukar jag tycka det är behagligast att springa med ett sådant tempo att man kan prata samtidigt som man springer.
Jag har varit med om uppenbar könsdiskriminering en gång i mitt yrkesliv. Det skulle utses en ny avdelningschef den avdelning jag jobbade på. En kvinna och en man fanns kvar. Kvinnan var solklart kvalificerad både utbildnings- och erfarenhets-mässigt, och skulle utses. Men då utbröt en stor upprördhet bland mina arbetskamrater som alla var kvinnor. Hon var för ”kall”, och vi behövde någon som kunde ”få ordning”. Händelsen bidrog starkt till att jag lämnade Gotlands Kommun.
Det finns mycket att säga i ämnet om man vinklar det på nya sätt..
För övrigt är det väl så att kvinnor i högre utsträckning än män är emot att man skall dela lika på föräldraledigheten
Mitt problem är att jag aldrig känt mig som ett offer vad gäller könsordningen. (Däremot tycker jag att hela grejen med menstruation, hormoner och övergångsålder är en rejäl nitlott, men det är på ett annat plan)
Just för att jag inte känner mig som ett offer, kan jag i flera situationer bli så förvånad, jag måste liksom få en tankeknuff för att förstå somliga saker jag upplever. Min utgångspunkt är att kvinnor och män har kapacitet att klara av ungefär samma saker och att vi är värda lika mycket. Det är min riktnorm. För mig är det undantag när jag stöter på könsrollskonserverande personer. Och då blir jag genuint häpen.
Ännu större blir häpenheten när jag inser att andra som upplever samma sak, gör det mer resignerat, som att ”det är som vanligt”, det är det som de förväntat sig…
Sen tror jag att det kan vara så att vissa grejor ligger lite klurigt inbakat i generna. Jag läste en undersökning där de kommit fram till att det som fungerade bäst var en manlig chef och kvinnlig personal, näst bäst en kvinnlig chef och manlig personal, tredje bäst en manlig chef och manlig personal och på fjärde platsen kvinnlig chef och kvinnlig personal. Sånt där kan man undra över.
Om det är något i situationen på en arbetsplats som kopplar till ”raggningssituationer” som gör att vi reglerar våra förmågor att anpassa oss, samarbeta eller hävda oss. I så fall kan dina kvinnliga arbetskamrater haft rätt, samtidigt som din upplevelse av situationen kom från ett annat perspektiv. För din del hade det fungerat bra med en kvinna som chef.
Jag säger inte att det stenhårt är så här bara för att jag läst en notis om en undersökning som pekade åt det hållet. Men jag är ganska säker på att det finns somliga rester av vårt biologiska arv som ibland ploppar upp till ytan och orsakar lite konstiga saker.
Men, det är upp till oss att bestämma oss för vad vi ska göra av sånt när det inträffar.
Frågan till ROKS ordförande i det omtalade programmet om kvinnojourerna var om män var djur. Jag förstod aldrig uppmärksamheten kring svaret JA. Om hon fortsatt frågan om kvinnor också är djur så hade antagligen svaret varit samma JA.
För vi är ju djur. Vi har inte bara rester av biologiskt arv. Vi är ju biologi.
Med det sagt så följer ju inte något konstaterande av konsekvenser, eller för den delen någon säkerhet i vad det innebär.
Vi är biologi, gener. Men vi är också i samspel med kultur, tradition och med de berättelser som är inbyggda i vår uppväxt och omgivning.
Man kan säga att det finns värderingar som är mer manliga respektive kvinnliga. T ex så tänker jag mig att en kvinnlig värdering är att inte värdera pengar lika högt som manlig värderingar gör.
Kanske är det så att en förklaring till att kvinnor tjänar mindre än män är att de i allmänhet är mindre giriga.
Som vit medelålders man har jag fördelen av att jag i väldigt liten utsträckning kan se det som sker runt mig som ett resultat av att jag är missgynnad pga av en yttre omständighet. (nåja jag är 50+, det skulle kunna göra mig till ett offer, men det vägrar jag tänka). Om jag t ex tjänar dåligt, beror det ju bara på att jag är dålig på att ta betald. Kanske är jag till och med en loser…