Ibland hänger saker och ting ihop så där så att man knappt hänger med…

Igår minglade vi på Tillväxt Gotlands julmingel. Eller minglade, jag satt mest still på en stol och så byttes folk runt mig ut och på något konstigt sätt hade alla kopplingar till mig eller sånt jag håller på med.

Först pratade jag med en ung illustratör och en spelutvecklare. Vi började direkt att prata om programvara för illustration och illustratören använde Photoshop och jag berättade om Painter som är mitt favoritprogram.

Fast det märktes att de inte var med på den tiden det begav sig, de såg helt nollställda ut när jag refererade till begynnelsen då ColorStudio tävlade med PhotoShop om att bli ledande programvara för bildbehandling och PhotoShop vann… Ha ha, plötsligt kände jag mig gammal!

Sen frågade en man på min högra sida om vad jag gör nu för tiden och då sa jag att jag håller på att slutföra Seskaröprojektet och då ropade en kvinna rakt ut: ”Åh Seskarö, det är en så vacker plats!”. Hon kommer från Luleå visade det sig. Hon hade släktrötter till Seskarö. Sen vinkade hon till sig en kille som kommer från Haparanda. Hans kompis hade drivit Seskarö camping på 90-talet. Han berättade en liten historia om en finsk mamma och hennes 5-årige son som gick den asfalterade vägen ner till stranden då en tjock, grön larv kryper framför dem. ”Mamma mamma, är det en krokodil?” ropade pojken.

Då visade jag honom en bild jag har i min iPhone som visar en skylt som står ungefär där pojken såg ”krokodilen”. WC Grill + en bild på en glass. En av de mest schizofrena skyltar jag sett.

Sen visade det sig att Haparandakillen numer bor i Alva med sin flickvän som har hela sin släkt där. I Alva bodde min mormor Alice med Axel Hultström. Hennes tredje äktenskap. Så då pratade vi om det. Då kvicknade en 60-årig kvinna vid bordet till, hon kände till Alva mycket bra eftersom hon bott i grannsocknen Havdhem. Hon blev lite inspirerad av att min mormor gift sig av kärlek när hon var 60 år. Och så började vi prata om det här med att märka grejor som små silverskrin och skedar med sitt namn. Jag skämtade om att vi döpt vår dotter Alice till Alice för att hon skulle få ärva min mormor Alice silverskedar.

Därpå satte sig en okänd kvinna vid min vänstra sida och jag skojade och sa att ”dig kan jag väl i alla fall inte ha någon koppling till – för vid det här bordet har allt bara hängt ihop i en enda lång kedja” och då tittade hon på mig och sa: ”Fast jag känner din dotter Alice… Hon har gått en skrivarkurs för mig och det var jag som rekommenderade henne till uppdraget för PR-firman i somras”.

Nog för att jag bor på Gotland där det är så pass litet att om inte ”alla känner alla” så vet i alla fall den man pratar med någon som känner den man pratar om. Men alla de här turerna var ändå så att jag häpnar. Helt galet.

Sånt som händer när man går på Tillväxt Gotlands julmingel.