Kalashets och iPad
Jag har just läst en artikel i Svenska Dagbladet där psykologerna Krister Svensson och Madeleine Gauffin Rahme framför sina åsikter om att det blivit allt för stor hets runt detta med att arrangera barnkalas. För vem gör man kalasen, för barnen eller för att imponera på de vuxna?
Samtidigt som det pågår en slags överträffningstävling i vem som kan arrangera det häftigaste kalaset, försöker föräldrarna också tala om för barnen att ”det är tanken som räknas”, säger Krister:
– Vi håller oss med en retorik om att det räcker med en liten gåva, att det är tanken som räknas. Samtidigt visar vi barnen att det inte är tillräckligt att träffas och leka utan att det krävs mer, som film, utställningar och mat.
Jag har en kompis i USA som rapporterar om barnens kalas. Det börjar med hoppborgar, discolampor, film och underhållning, övergår till att man ska vara hos någon professionell kalasarrangör som kombinerar något nyttigt med kul, edutainment, och sen när barnen blir tonåringar förväntas de hyra en strandlägenhet till festen – då snackar vi trettonåring.
Det är lätt att se hur hela kalasapparaten accelererar. Men som det mesta brukar det vara en pendelrörelse, kanske slår det över till att man istället börjar inrikta sig på mindre, mer privata och avspända kalas? Typ om tio år eller nåt…
Jag håller alltså med de här psykologerna om det mesta som står i artikeln. Ända tills jag kom till slutklämmen från Madeleine:
– Om man får en Ipad när man fyller nio – vad ska man då få när man fyller sexton? Människor som får allt för mycket färdigpaketerat har svårt med motgångar och motstånd senare i livet.
Men herregud, hur tänker hon där? Har ni råd så ge barnen iPads! Ge dem datorer! Det är ju det som är vägen till kunskap, kanalen ut i världen, ju tidigare barnen blir bekväma med de här manickerna, desto bättre. En iPad är primärt inte bara någon ”leksak” om ni frågar mig. En iPad är ett redskap som det är viktigt att lära sig använda.
Det är förstås skillnad i hur man laddar sakerna man ger sina barn. Om man ger bort en iPad och sedan bara skickar signaler om att det är en lyxpryl, en leksak och inte tar iPadens möjligheter på allvar, så är det klart att barnet kommer att färgas av de signalerna.
Alice har haft tillgång till egen dator från att hon var fyra år tror jag och jag är jätteglad över att vi har haft möjlighet att ge henne den möjligheten att naturligt bekanta sig med den digitala världen. Men precis som med allt annat barn ska bekanta sig med här i livet, så måste vi som föräldrar vara med och förklara och visa vägen. Bara för att ens barn har en iPad eller en dator så måste man inte acceptera att de har hur många spel som helst. Det bästa sättet brukar vara att själv vara en god förebild och visa på hur många positiva möjligheter som finns med en dator.
Så, det är väl klart att barnen ska ha iPads! I en iPad ryms skatter med böcker, spel, kreativa uttryck och kontakten med hela världen. Varför i hela fridens dar ska vi inte ge våra barn möjligheten till allt detta?