Rasism i äldre barnböcker en del av vårt kulturarv

Då och då skriker någon till om att någon gammal barnbok innehåller något rasistiskt. Och då förväntas vi alla oja oss över negrer, negerkungar och hottentotter. Idag läser jag i Aftonbladet om den tyska forskaren dr Eske Wollrad vid Sachsens antidiskrimineringsbyrå som är kritisk mot Pippi Långstrump.

Jag vänder mig emot den kritiken. Ska vi bränna alla böcker som har fel ordval eller fel illustrationer? Är det bättre att vi låtsas som att den här delen av vår kultur inte har funnits? De här böckerna har inte skrivits idag. Jag tycker att det tvärtom är viktigt att vi bevarar de här böckerna och faktiskt också att vi någon gång visar våra barn vad för slags berättelser tidigare generationer växte upp med så att våra barn kan öka sin förståelse för den kulturella kontexten som byggde upp dåtidens föreställningar om världen. Utan den här kunskapen blir det svårare att förstå ”vanliga människors omedvetna rasism”, för att inte säga helt obegripligt. Vi behöver se rasistiska karikatyrteckningar, läsa dåtida författares sätt att skildra världen och vi behöver också försöka sätta oss in i hur det var att aldrig ha träffat en människa från ett annat land utan bygga hela sin uppfattning om folk från olika länder baserat på dessa berättelser.

Idag lever vi i ett mycket mer globaliserat samhälle och hudfärg är inte längre en lika laddad eller exotisk grej som det var på exempelvis 30-talet. De flesta har en ganska hyfsad syn på sina medmänniskor runt om i världen och framför allt förväntar sig ”samhället” att vi beter oss jämlikt och antirasistiskt. Vi ska därmed inte låta oss invaggas i tron att allt är fixat, det är det inte. Vi kan fortfarande möta rasism här och där och om vi vill bli bättre på att motverka rasism, behöver vi förstå mer om hur rasistiska idéer uppstår. Vi behöver också påminnas om att det har skett en utveckling, att rasism faktiskt haft större utrymme i vårt samhälle, ja att det till och med varit en så ”etablerad sanning” att man använde ord som ”neger” i barnböcker. Det gör vi inte idag.

Samtidigt tycker jag att den laddning som uppstått runt ordet ”neger” är olycklig. Ordet i sig betyder ”svart”. Jag har träffat eritreaner som talat om sig själva som ”bruna” och då i ett sammanhang av att de diskuterade huruvida det var viktigt att gifta sig med en ”brun” man eller om de kunde tänka sig att gifta sig med en ”vit”. När de använder färger som begrepp finns det ingen större negativ laddning i orden. Det är bara ett sätt att tydliggöra vad de pratar om. Och visst, man kan säga att deras perspektiv då var rasistiskt, men tänker man lite längre inser man att resonemanget egentligen omfattar en massa tankar om huruvida det vore möjligt för dem att gifta sig med någon utanför sin kulturella grupp – då handlar det om familjens förväntningar, religion, språk och mycket mer. Det vore dumt att tro att man bara kan ”sudda ut” kulturella spår. Man behöver bara kolla in olika kulturer bland svenskar för att förstå att sådant kan innebära rejäla kulturkrockar, tänk er en riktigt raggarkille som blir förälskad i en glamourbrutta från Danderyd, tänk er en ”Ernst-wannabe” inredare som blir förälskad i en fotbollsfanatiker, tänk er en vild off-pist skidåkare som blir förälskad i en konstnär på Österlen… Och jag tror att det i de flesta parkonstellationer uppstår i alla fall någon liten krock mellan de olika arven av familjetraditioner, om inte annat så på julafton. Samtidigt är kärlek och förälskelse sannolikt mänsklighetens starkaste medicin mot rasism. Det är kärlek som öppnar upp och gör oss nyfikna.

Jag förstår att ordet ”neger” under sekler har laddats med negativa associationer och det är därför vi alla undviker ordet idag, för att visa hänsyn och för att tydliggöra att vi tar avstånd från den delen av vår gemensamma historia. Men samtidigt kan jag inte släppa tanken om att de som själva anser sig rymmas under begreppet ”neger” borde låta själva ordet genomgå ett reningsbad för att sedan lyfta upp det, låta det skina och skratta rasisterna rakt upp i ansiktet. Den dagen vi har lyckats ta bort de negativa associationerna i ordet ”neger” kommer det inte heller att vara möjligt att använda ordet som skällsord. Jag hoppas att vi snart når dit.

Till dess: läs gärna om Pippi Långstrump, hennes pappa negerkungen och hottentotterna på Kurrekurredutt-ön för era barn – men glöm inte bort att ta diskussionen om hur det var på den tiden boken skrevs. Vi ska inte låta kritiken mot rasism bara bli något som forskare håller på med. Vi behöver alla hålla diskussionen och medvetenheten om rasism levande. Särskilt i vår kommunikation med barn.