Mitt gamla piano

Det fanns ett piano i vårt hus när jag var liten. Det var min systers – hon är 17 år äldre än mig och hon hade flyttat hemifrån. Det var nog bara en tidsfråga innan hon skulle vilja ha sitt piano i sitt egna boende.

Jag satt vid hennes piano och plinkade lite ibland. Mina föräldrar tänkte vara lite smarta och slippa undan att behöva köpa ett piano till när min syster skulle flytta ut sitt piano, så de investerade i en blockflöjt till mig. Blockflöjt? Jag tutade lite i den där flöjten men fattade inte riktigt vad jag skulle ha den till. Det var ju svårt att spela flöjt. Särskilt om man jämför med ett piano. Så, jag fortsatta att plinka på syrrans piano och den där flöjten… tja, det gick faktiskt att slå i spik med den, så någon nytta hade jag av den.

Sommaren 1968 flyttade vi från Vittinge i Västmanland till Gotland. Syrrans piano var med. Efter ett tag fick hon mycket riktigt ett eget hem och så hämtade hon sitt piano. Mamma och pappa insåg att det kanske inte var så stor mening med den där blockflöjten, så de köpte ett piano till mig. Det är det pianot du ser på bilden.

Jag tror att pianot är tillverkat på 30-talet. Det är i riktigt fint skick, håller stämningen fenomenalt och mitt enda klagomål är en tangent som ibland fastnar lite. Pianot var i det närmaste oanvänt när jag fick det, eftersom det var ett par som köpt det till sin dotter, men hon hade inte varit så intresserad av att spela. Om jag får önska något så önskar jag att de två ljushållarna som brukar höra till den här modellen skulle fått vara kvar – för det finns 2×3 träpluggar på vardera sida, så jag antar att det har suttit två ljushållare i mässing där.

Jag började ta pianolektioner privat när jag var 8–9 år. Min lärare hette Ruth Svanström. Sen spelade jag tills jag blev vuxen, men när jag flyttade till Uppsala fick pianot vara kvar på Gotland. Inte förrän vi skaffat ett lämpligt boende i Växjö vågade jag mig på att ta över pianot. Fast, då gick det bara några år så flyttade vi till Gotland. Först magasinerade vi pianot, sen kånkades det upp till en lägenhet i Slite och efter ett par månader var det dags att ta det till huset i Kappelshamn.

Jag kan inte påstå att jag är så värst skicklig på att spela piano. Jag kan läsa noter hyfsat och jag har nöje av att spela och sjunga. Ibland skriver jag sånger. De senaste åren har det dock blivit lite spelande. Delvis beroende på att jag har haft lite problem med mina fingerleder. Men pianot, det vill jag alltid ha med mig. Jag är inte typen som har antika möbler, men just pianohörnet är ändå en avdelning med lite äldre föremål.

På bilden har jag rensat bort det mesta från pianot, men där står i alla fall en liten statyett med Johan Ludvig Runberg (därför att min mormor menade att han finns långt tillbaka i vår släkt – vilket vi andra ställer oss skeptiska till) samt en fantastisk pokal som min mormor köpte till sig själv som minne av att hon vann första pris i Sångfestivalen i Helsingfors sommaren 1920. På tavlan till höger sitter min mamma i knät på sin pappa, bilden är från 1920 och han dog i slutet av året i Spanska sjukan. I mitten är en minnestavla som mammas morbror Hugo målade som present till mina föräldrars bröllop.