Fokusera på att lösa problem, skippa passionen!

Jag läste en blogg idag där det förvånande nog stod att vi ska strunta i passionen om vi vill bli lyckliga. Eller, jag tolkar det som att man inte som första steg ska försöka hitta sin passion, du vet, så där som alla möjliga inklusive Steve Jobs pratat om att vi ska göra. Bara vi hittar passionen så kommer vi att drivas framåt av lustfylld motivation och sen blir vi framgångsrika. Det låter ju så bra!

Men, hur ska man göra då då? Vad kan vara bättre än passion? Svaret är: problem. Tänk efter, vad är det som fått dig att gå igång som allra mest? Vad är det som får dig att jobba från morgon till kväll med vissa uppgifter? Jo, riktigt krångliga, personligt engagerande och irriterande problem! Sådana där problem som du blir galen på därför att du VET att du skulle hitta en mycket bättre lösning eller att det i ett samarbete med rätt personer måste gå att skapa en nytänkande och superbra lösning.

Det är någonstans i arbetet med en sådan problemlösning som folk börjar prata om att du drivs av passion. Eller så säger de att du är en eldsjäl. Men det var inte där det började, eller hur? Det började i frustration och irritation över att du inte tyckte att ett visst problem hade en tillräckligt bra lösning.

Jag är typiskt en sådan person som får höra att ”jag brinner” för olika saker jag engagerar mig i. När jag tänker i termen av ”passion” och försöker applicera det på faktumet att jag lägger tid och engagemang på sådant som handlar om utveckling av Gotland, så har det alltid känts lite obekvämt. Skulle sådant vara en passion hos mig? Eller när jag engagerade mig i migränfrågan – jag vill väl inte ha migrän som min passion???

Däremot stämmer det på pricken att om jag blir tillräckligt engagerad av ett problem där jag ser den minsta skymt av att jag skulle kunna vara med och göra skillnad, då går jag igång och så länge problemet är olöst har jag svårt att släppa det.