I namn av solidaritet
Jag skrev i november blogginlägget Skrota Juholt. Den gången, liksom den här gången, vill jag verkligen understryka att mina funderingar helt baseras på ytliga faktorer. Jag är inte insatt i socialdemokraternas val av partiledare, jag vet inget om hur vare sig Juholt eller Lövén beter sig och samverkar med folk – det enda jag utgår ifrån är hur jag reagerar på just de här ytliga signalerna som de skickar ut.
Jag misstänker att socialdemokratins fundamentala idéer om solidaritet kan göra att partimedlemmarna får en slags skygglappar när de väljer sina ledare och att det var just det som hände i fallet Juholt. Kanske fanns det de som förstod att han på något sätt skickade ut fel signaler, men att de i namn av solidaritet valde att bortse från det. Det stämde inte överens med deras värderingar att välja bort någon på grund av vilka signaler en person sänder ut, om man betraktar sådana signaler som ett yttre, ”kosmetiskt” attribut.
”Det är inte det yttre som räknas, utan det inre” som man så fint säger – men, glöm inte bort att ytan är en reflektion av en persons inre.
Nu pratar jag inte om de fysisk-biologiska förutsättningar vi har och som ger oss vårt grundutseende, utan jag pratar om hur vi fyller ut dessa förutsättningar, hur vi förstärker vissa drag och slätar över annat. Vilken energi utstrålar en person? Vilka värderingar? Man kan se det i val av frisyr och val av kläder, man kan se det i gester och mimik och höra det i tonfall. Det handlar inte om att vara ”fotomodellsnygg”, utan det handlar om att nå ut med rätt bild av sig själv.
Om jag vet mycket lite om Håkan Juholt, så vet jag ännu mindre om Stefan Lövén. Igen kan jag bara gå på de yttre signaler som de sänder ut. När jag tittar på Stefan Lövéns tal så ser jag en man som är öppen, rak och ”hel”. När jag tittar på Håkan Juholts tal från mars 2011 så funkar det inte. Det är som att han försöker göra sig till och vara bättre än vad han är samtidigt som han döljer sitt ansikte med lugg, glasögon och den där mustaschen. Jag tror faktiskt att den där mustaschen har stor betydelse just för upplevelsen av hans öppenhet. Mustaschen kamouflerar en del av mimiken. Lövén pratar om framtiden, Juholt gnäller på regeringen.
Uppenbarligen har många socialdemokrater gillat Juholt och jag är säker på att om jag fick chans att träffa honom så skulle jag antagligen kunna ha en trevlig pratstund med honom – men det är inte samma sak som att han passar som partiledare.
Steg 1 för att kunna påverka är att vinna åhörarnas förtroende. Jag tror att Håkan Juholt brast nästan direkt på den punkten. Känner man inte förtroende så tar man inte till sig budskapet. Jag tror att Stefan Lövén är bättre på att snabbt vinna åhörarnas förtroende. Jag kan ha fel, men när Håkan Juholt valdes kände jag besvikelse och fick tänka tankar som ”hm, men jag antar att de som känner honom bättre vet varför han passar och han kommer kanske att vinna i längden?”. Men det gjorde han aldrig. När Stefan Lövén valdes så kändes det rätt. Inga konstigheter.
Vi får väl se om ett år om min magkänsla stämmer eller inte?
