Vänd upp och ner på bygglovstänket!
Allt oftare tänker jag att vi baserar idéer om strandskydd och bevara natur på ett bakvänt tänk som i ett helhetsperspektiv leder till icke sunda ekonomiska förutsättningar som gör att bara de rika har råd att äga byggnader som bara kostar och att vi utgår från en slags ”normalmänniska” som gör att funktionsnedsatta hamnar i skymundan.
Låt mig förklara!
Idén om att bevara natur och strand är bra därför att det verkligen är mycket trevligt att kunna vistas i orörd natur och på stränder. Det höjer vår livskvalitet avsevärt och kanske särskilt för oss som bor på Gotland. Men vilka har mest nytta av de här lagarna om att natur och stränder ska vara orörda? Ja inte är det de som är rörelsehindrade i alla fall.
Varför tänker man inte på de funktionshindrade varje gång någon vill bygga någon besöksverksamhet nära stranden? Om man drar nytta av faktumet att någon vill bygga exempelvis en strandnära restaurang och säger ”Ja, det går om du samtidigt ser till att din restaurang blir extra tillgänglig för rörelsehindrade och så måste du förstås ta hänsyn till att stranden ska bevaras så långt det är möjligt.” Jag skrev om det här 2010 när Visby Beach Club var i hetluften. Om man tänker så, att det också är viktigt att vi hjälps åt att göra naturen tillgänglig även för rörelsehindrade så borde vi kunna komma på många flexibla lösningar som gläder många.
Idén om att bevara gamla byggnader är fantastisk därför att det gör att vi på Gotland kan vistas i kulturmiljöer som är som historiska paletter från stenålder till nutid (tja, nu kanske det inte finns så många stenåldershus precis, men ni fattar…). Den historiska miljön är ett av Gotlands riktigt starka kort. Intressant nog har det blivit en statusgrej att köpa gamla gotlandshus och rusta upp dem efter konstens alla regler. Men, det är inte alla som har råd att göra så. Allting är ekonomi. Varje hus utgör en ekonomisk enhet, inte minst därför att underhåll kostar pengar och därför behövs också intäkter. Om man är rik kan man ta pengar från annat håll – kanske driver man lönsamma verksamheter eller så tjänar man ruskigt mycket pengar på ett välbetalt jobb.
Men hur gör den som har mindre plånbok och som råkar äga ett gammalt stenhus eller en fiskebod? Ja, ett fiffigt sätt är ju om man kan använda huset så att det i sig ger intäkter. Det går i många fall bra, men då och då stöter det på patrull när någon ändrar husets användning så att de exempelvis kan hyra ut till turister. Nej, nej, säger byggnadsnämnden, ”det där är en fiskebod och får enbart användas som fiskebod”, ”det där är ett stall”, ”det där är en svinstia” eller ”det där är ett hönshus”…
Jag undrar vad de som ursprungligen byggde husen skulle säga om det? Husen byggdes för att vara en länk i ekonomin. Idag kräver reglerna att husen mest blir museum. Hur många har råd att låta ett hus ha kvar sin ursprungliga användning i all evighet när det inte längre fiskas någon fisk, finns någon häst, gris eller höna på fastigheten? Varför får man inte anpassa husens användning efter nutida näringsmöjligheter?
Det senaste som hänt på den fronten är Pigges kärleksnäste i Fide men tidigare var det Joachim Kuylenstiernas lada som var på tapeten. Nu råkar de två ha råd att äga hus som bara står – men tänk på ”vanligt folk”. Samma regler gäller för oss.
Idén om att ställa bevarande som motpol till exploatering och säga att målet är balans. Jag är så trött på ordet balans. Läs gärna mitt tidigare blogginlägg. Balans är ett statiskt tillstånd. Man står still. Om man lyckas händer inget. Så kan vi inte ha det. Om vi ska kunna leva och utvecklas på Gotland så behöver vi istället en dynamisk dualism mellan bevarande och exploaterande så att det rör sig framåt! Bevarande kostar pengar, dessa pengar får vi in genom att driva verksamheter som genererar intäkter och ibland innebär dessa verksamheter att en del av naturen exploateras. Exploatering av Gotland innebär bland annat att vi tjänar pengar på att vi kan erbjuda besökare fantastiska naturupplevelser, därför måste exploateringen hålla sig inom vissa gränser för att värdet i besökarens upplevelse inte förstörs.
Jag tycker att en sund ekonomi innebär att bevarande och exploatering är i dans med varandra och inte i dragkamp med varandra.
Hej!
Roligt att du kikade in hos mig och lämnade ett avtryck! Då fick jag ju chans att hitta din härlig blogg!
70-tals pryl alltså! Stämmer säkert för den känns så där lite halvflummig!
Hälsningar från Sudret!
Hej Anna!
Min 17 år äldre syster hade en sådan där bordsmobil (lustigt också att ordet ”mobil” helt ändrat betydelse sedan dess). Jag var ganska avundsjuk på den…
VI kanske skrivs igen?