Leksaker i blodet?

Mitt gamla leksaksstrykjärn, några udda dockvantar, Roines mini-fotbollsskor och två par av mina dockskor. Foto: Åsa Stenström

Häromdagen hände något som värmde mitt hjärta på min Facebooksida. Vår tidigare granne i Växjö, konstnären Niklas Aronsson visade sig ha en koppling till Esso (Sven-Olov) Eriksson som jag känner bland annat därför att han är ordförande i Tillväxt Gotland, där jag sitter med i styrelsen. Niklas pappa Lars var VD för Micki Leksaker och Esso har varit VD för Lundby som tillverkar dockskåp. Av en slump träffades de på min Facebooksida och det visade sig att Lars och Esso haft mycket kontakt med varandra.

Detta fanns kvar i bakhuvudet på mig idag när vi städade huset. När jag dammade hyllorna där jag har små samlingar med leksaker så tänkte jag på det här med leksaker, att det finns en nostalgi sparade leksaker men att det för mig också representerar något jag blir glad av. Jag omger mig med leksaker för att påminna mig själv om vikten av att ha en lekfull inställning till livet, både privat och i jobbet. Leksaker och serier hänger för mig ihop med en slags snäll och tillåtande kreativitet.

Längst bak två nyare Pez-figurer, Madagaskar-filmerna. Längst fram katterna i Aristocats, fast just de tre kattungarna saknas.  Jag tror att det fanns en korg med de tre, fast inte när jag skulle köpa. Jag har också LP-skivan i mina gömmor och jag kunde hela skivan utantill. Katterna inspirerade mig att teckna. Foto: Åsa Stenström

Jag funderade lite över hur det påverkar ens personlighet att ha levt med leksaksbranschen, så som både Niklas och Esso har. Medan jag dammade mina små Aristocats-katter, strykjärn, babuschka-dockor och små dockskor slog det mig plötsligt att leksaker också finns med i min bakgrund!

Om vi backar tillbaka till min mammas uppväxt i Närpes i Finland så sysslade hennes morfar och morbröder med att bland annat tillverka leksaker i trä. Jag tror att det framför allt var hennes morbror Hugo Bengts som gjorde små stolar, dockslädar och annat – jag har mycket vag information om detta, men en av hans stolar står i min farstu. Jag tror också att det var han som tillverkat den fina gunghästen jag hade som liten. Det var som två hästar och så satt man fint på en bänk emellan. Det är mycket tråkigt att den gunghästen inte finns kvar i min ägo.

När jag föddes bodde vi i Vittinge och pappa hade en liten snickerifabrik. Han gjorde en del inredningssnickerier och trappor, men han tillverkade också lekutrustning och barnmöbler till Skrivrit – sådant som många av er har lekt med, exempelvis ribbstolar eller stora kuber som man kunde bygga tunnlar med eller stapla på varandra. Jag var mest imponerad av att pappa gjorde rutschkanor. Dels hade jag fått en egen rutschkana vilket inte var så vanligt att barn hade på den tiden och dels var jag förste testpilot på de rutschkanor som levererades till Skrivrit och sedan till förskolan.

Den här modellen av dockvagga tillverkade min pappa. Fast min vagga hade dekor i enbart grönt på sidan. Foto: okänd.

Pappa tillverkade en dockvagga i en modell som på senare tid faktiskt fanns på Alice dagis. Själva vaggan av lackat trä med en prydnadsdekor i samma färg som medarna. Min vagga hade gröna medar, men det fanns andra färger också. Något av det fiffigaste som pappa tillverkade var en barnmöbel som bestod av en enkel grundmodell som fungerade både som borde eller stol beroende på hur man vände den. Jag har fortfarande en sådan kvar, den har följt mig genom åren därför att den varit praktisk i olika sammanhang. Jag har ofta tänkt att någon borde tillverka den modellen igen, för den var så funktionell. Jag har också kvar en leksaksback på hjul, en rejäl sak i massivt trä som just nu står i skogarderoben under trappan.

Mamma hjälpte ofta pappa i snickerifabriken. När jag blev fyra-fem år så var det tal om att jag skulle få ett dockskåp, men de där från Lundby var ju så dyra och herregud, vi hade ju en egen snickerifabrik! Så min mamma tillverkade ett dockskåp till mig i egen modell! Köksinredningen och badrumsindredningen var från Lundby, men i övrigt gjorde min mamma också sovrumsmöbel med dubbelsäng, toalettbord och pall (just pallen hade en trådrulle som stomme…), vardagsrumsmöbel med soffa och fåtölj i röd plysch, soffbord, fotpall och tv. Hon gjorde också små fina tavlor, gardiner, kuddar, mattor och dukar. Mitt dockskåp står uppe på vinden. Just nu känns det som att jag skulle vilja hämta det och ställa upp det någonstans, men var… det tar ju sådan plats!

Den här typen av dockor lade mamma i de dockvaggor hon sålde. Fast dockorna på bilden är inte lika välgjorda som de mamma brukade köpa. Foto: okänd.

Mamma gjorde faktiskt en möbel till: små dockskåpsvaggor i en egen modell. Den var nog egentligen inte riktigt i proportion till mitt dockskåp, utan var nog en aning större än den skalan, men inte mycket. Hon sydde en speciell slags madrass-kudde-täcke, allt i ett som passade i vaggan. Det roliga var att hon inte bara gjorde en sådan här vagga till mitt dockskåp, utan hon började tillverka massor av vaggor och köpte till små virkade dockor från Kina som hon lade i. Sedan sålde hon vaggorna och en del levererades till en leksaksaffär i Uppsala. Hon konstruerade också en slags tygklädda dockstolar, lagom till Barbie och jag tror att dessa också såldes i leksaksaffären.

En del antyder ibland lite fint att jag leker mig fram genom livet. Alltså, jag har nog haft min beskärda del av det som är jobbigt, men på vissa sätt leker jag ännu genom att jag kan dyka ner i sådant som intresserar mig och gör mig glad, låter mig uppslukas. Vi pratar om att barn utvecklas och lär sig saker genom att leka – men vuxna då? Jag tror att den som vill fortsätta utvecklas ska fortsätta att leka.