Begreppet ”Egenintresse” som slagträ

Ett vanligt retoriskt trick är att påstå att en person driver en idé av egenintresse. Det hände i min värld senast idag då jag läste Eva Bofrides ledare i Gotlands Tidningar. Jag tycker att begreppet används slarvigt och undrar om det finns någon som driver idéer utan att ha någon form av egenintresse?

Definition av ”egenintresse” enligt Wikipedia:

Det finns två huvudsakliga uppfattningar om vad ”egenintresse” är. Den första fokuserar på tillfredsställandet av ens egna viljeattityder, det vill säga, att handla egenintresserat är att handla med målet (avsiktligt eller oavsiktligt) att genomföra sin egen vilja. Den andra uppfattningen lägger ingen vikt vid vilka personers viljeattityder är, utan fokuserar snarare på objektiva tillstånd hos personen i fråga som är värdefulla oberoende av vad han eller hon faktiskt vill, exempelvis kunskap och dygdighet.

Egenintresse hänger ihop med begreppet egoism som på samma sida definieras så här:

Psykologisk egoism är den psykologiska och filosofiska teorin om att människors handlingar ytterst styrs av egoism; vi bryr oss om andra människor endast på grund av att deras välfärd gynnar oss själva i någon mening.

Motsatsen till egoism anses vara altruism:

Altruism, oegennytta eller osjälviskhet (motsats till egoism), är att hjälpa andra genom att de egna intressena sätts åt sidan, vilket ibland kan vara direkt självdestruktivt. Till altruism räknas generositet, självuppoffringar, att hjälpa människor med behov, och att frivilligt ge vika för någon annans vilja i strid mot ens egen. [—] Psykologisk egoism är uppfattningen att det inte finns någon äkta altruism, men att människors handlingar ytterst styrs av egoism.

Hängde ni med? Enligt min uppfattning tar människan inte ett endaste steg utan att hon vill, alltså utan att hon har en motivation. Det är också min uppfattning att människan är en social varelse, vi hänger ihop med varandra, det ingår i våra överlevnadsverktyg att ha förmågan att ingå i ett socialt sammanhang och att stärka vår förankring i detta sammanhang genom att tillföra gruppen sådant som de anser värdefullt.

I slutet av 70-talet kom Wayne W Dyers böcker om personlig utveckling som blev något av startpunkten för en genre med självhjälpsböcker som sedan dess fortsatt att strömma ut från förlagen. Den första boken som fick genomslag hette ”Älska dig själv” på svenska. Jag har läst en del av Waynes böcker men är inte säker på att jag just läst den här första boken, men jag tror att jag ändå greppat vilket hans budskap är i det stora hela. Jag tyckte det var intressant att många tolkade boktiteln som en uppmaning att vara egoistisk och jag minns en diskussion där en man undrade om det var meningen att han skulle ”älska sig själv och skilja sig från sin fru bara för att han var lite sur på henne”. För mig var svaret så självklart: ”Om du älskar dig själv så måste du förstås också ta hänsyn till hur du mår i ett större perspektiv och fundera över hur du skulle må, vad du skulle tycka om dig själv om du gjorde så mot din fru”.

Efter detta började jag ibland att tala om ”Den Goda Egoismen” som en bra drivkraft. Om man tänker som en god egoist så inser man att man har en plats i ett socialt sammanhang och att det är av värde också för en enskild individ att gruppen som helhet har det bra. Det är svårt att tänka sig en grupp där en person mår superbra och de andra lider – jag får direkt upp bilder från Emil i Lönneberga där Kommandoran i fattighuset smaskar i sig all julmat som fattighjonen fått av Emils mamma, medan de stackars hjonen lider sig igenom julen med hungern brännande i sina magar. Hur bra mådde Kommandoran av det? Kommandoran försökte nog låtsas inför sig själv att hon mådde bra, men ni minns kanske hur eländig hon var när hon ylade och gnällde nerifrån varggropen och mitt i allt elände liksom blev befriad genom att få berätta sanningen om sina illvilliga och trångsynt egoistiska handlande.

Motsatsen till Den Goda Egoismen är som jag menar det, just ”Den Trångsynta Egoismen” där man bortser från faktumet att vi alla ingår i något slags socialt sammanhang. Den som försöker vara egoistisk på det viset kommer inte att må bra och därmed kan man ifrågasätta om trångsynt egoism ens kan betecknas som egoism, eftersom den inte ens gagnar den enskilda individen.

Så, tillbaka till begreppet ”egenintresse”. Det är lätt att slänga ur sig att någon handlar av egenintresse, men jag ifrågasätter verkligen att någon av parterna i frågan om Gotlandstrafiken skulle ha något annat skäl att engagera sig i frågan om det inte fanns ett egenintresse, men frågan är då om det handlar om ett gott egenintresse eller ett trångsynt egenintresse, ungefär enligt min definition ovan. Det finns gradskillnader i hur stort socialt sammanhang man täcker in med sitt egenintresse. En del är engagerade därför att deras vuxna barn på fastlandet inte har råd att åka hem till Gotland. Andra är engagerade därför att de ser hur näringslivet och därmed alla företag på Gotland, deras anställda, deras familjer och så vidare är beroende av en bra Gotlandstrafik. Det finns några som är engagerade därför att de kämpar för att få en liten affärsverksamhet att gå ihop och därmed sin familj och ett par anställda. Ni kan själva tänka ut olika varianter på detta.

Jag har lite svårt att förstå varför man just i bedömningen av parter som Gotlandsbolaget eller Pigge Werkelin ska använda sig av just begreppet egenintresse som slagträ, därför att jag bedömer att både Gotlandsbolaget och Pigge Werkelin täcker in stora sociala sammanhang med sina ståndpunkter och idéer om hur man ska lösa Gotlandstrafiken. Då kanske någon invänder att ”de bara tänker på pengar och affärer”, men allvarligt, hur ska vi få något i samhället att fungera utan pengar och affärer? Det är det som genererar pengar till samhället. Någonstans ifrån måste vi få in de pengar i systemet som så småningom ska bli skatter som sen ska slussas ut och gagna alla samhällsmedborgare.

Varför försöker man då ofta vända till argumenten som att vissa, affärsmässiga aktörer bara agerar i ett egenintresse som om det vore ett trångsynt egenintresse som i en mycket snäv cirkel bara gagnar det egna? Alla goda affärspersoner och företagsledare är bra på att bygga relationer. Det är det som är deras styrka. Om det finns några som inser betydelsen av att ingå i det sociala sammanhanget och hur man måste förtjäna sin position i gruppen, så är det just de. Och genom att deras positioner är så väl exponerade blir de också mer granskade av gruppen.

Enligt mitt sätt att se på frågan om Gotlandstrafiken gagnas vi inte av att diskutera vem eller vilka som har störst egenintresse i att engagera sig i frågan utan det enda som är intressant är vilken lösning som vi tror är den som fungerar bäst. Hur väl nyttan av de olika lösningarna kommer att fördelas i den grupp vi bryr oss om. Var och en av oss som tar ställning i denna fråga, gör det just utifrån vårt egenintresse. Frågan är hur stor radie vi täcker in med våra respektive egenintressen? Är ditt egenintresse ett Gott Egenintresse eller ett Trångsynt Egenintresse?