Lundsbergsandan

Det får mig att tänka på sådant som familjeheder, att härda ut, att alltid visa ett vackert ansikte utåt och förakt för svaghet. Det finns en sorg i detta som nästan är ofattbar. En slags offer för sin klasstillhörighet. Ett ok att bära oavsett om man varit den som plågat, den som plågats eller om man gjort plågarkarriär och avancerat från plågad till plågare. Det måste väl vara tusentals elever som tappert bitit ihop och härdat ut genom åren? Tusentals elever som fått en kylig insikt hälld som en hink is över sig i samma ögonblick som det första slaget föll, den första förnedringen genomfördes eller i det ögonblick det stod klart att ett kvastskaft skulle föras upp i deras anus. 

En insikt om att hit når inga vuxna. En insikt om att de vuxna som borde ta ansvar för dem, väljer att hålla sig borta, därför att de anser att detta hör till. En insikt om att deras föräldrar (som i flera fall själva gått på skolan om jag förstått rätt?) på fullt allvar har valt just den här skolan till sina barn.

För det är bra att de får lära sig.

I så gott som alla andra skolor runt om i Sveriges avlånga land upprättas det mobbingsplaner och vi har läst flera rubriker genom åren om skolor som misslyckats i att skydda barnen från mobbing. Men den normala reaktionen har varit att alla vettiga vuxna förstått att mobbing är fel och måste motarbetas. Alla vettiga vuxna har stått upp och sagt att de fördömer mobbing och därmed har de ställts sig på barnens sida. De har klivit in på barnens arena, tagit plats och sagt ifrån. Jag tror att både de mobbande barnen och de mobbade barnen känt sig lättade när detta har hänt. De vuxna reagerar. De vuxna bryr sig om att vi har det bra.

Men på Lundsberg, där har det viktiga varit att inget av detta hemliga, traditionstyngda plågande visats för omvärlden. De vuxna har stått upp för att som en man hjälpa till att dölja allt detta plågande. För det är ju så viktigt att traditionerna följs. Även om det sker till priset av att de barn som de borde ta ansvar för, därmed blivit helt utelämnade till kamratuppfostran. De vuxna tog sina händer ifrån detta och önskade bara att kamratuppfostran sköttes snyggt i hemlighet så att skolan inte skulle få problem.

Jag kanske borde skriva ungdomar, men också ungdomar är sina föräldrars barn. Jag kommer aldrig att förstå att föräldrar som själva gått på skolan skickat dit sina egna barn. Jag kan inte förstå att någon förälder velat skicka dit sina barn. Jag kan inte förstå att det kunnat fortgå så länge. Tack och lov så har Skolverket idag fattat beslut om att stänga Lundsbergs skola med omedelbar verkan.

Lundsberg framstår idag som en skammens och skräckens skola. Om vi pratar dålig karma, så ligger det som en svart, våt, unken filt över hela stället och de osaliga andarnas klagorop kommer länge att eka i deras korridorer. Eftervärlden kommer att undra över hur samhället kunde låta detta fortgå.