Sluta snacka feminism – vi är människor!

Jag läser att antirasismen och feminismen fått stort genomslag i årets Almedalsvecka och det håller jag med om. Det är bra att frågan om jämställdhet och alla människors lika värde lyfts upp och det vore toppen om det gick att göra upp med allt historiskt skrot som ligger och skramlar så att vi kunde vakna upp en morgon och finna att vi lever i ett samhälle där alla är jämställda och lika värda.

Anti-rasism är en ordkombination som innehåller en negation, den berättar vad vi är emot, men inte vad vi är för. Det är en brist i det uttrycket, fast samtidigt kan jag inte hitta ett uttryck som skulle fungera bättre.

Feminism är däremot ett ord som jag aldrig kan förlika mig med. Jag har bloggat om detta för flera år sedan i inlägget Mitt problem med feminismen och jag har inte ändrat mig ett dugg. Det är helt obegripligt att kalla något som sägs handla om jämställdhet mellan könen för ett ord som lyfter upp det ena av könen. Därmed ställs det feminina mot det maskulina, kvinna mot man och en polarisering har skapats. Många hävdar att detta behövs för att fokusera på att det är just kvinnor som är underordnade, men jag fattar inte den argumentationen. Det skär sig mot hela mitt varande.

I min världsbild är kvinnor och män jämlika och allt som avviker från det är onormalt. Jag ser det jämställda som riktnorm. Jag är så begränsad i min föreställningsförmåga att jag inte på allvar kan förstå hur någon kan ha en annan riktnorm.

Heidi Avellan har skrivit artikeln Mansmobbing, nej tack. I den tar hon upp hur Åsa Romson (Miljöpartiet) skyllde allt dåligt på ”medelålders, heterosexuella vita män” i sitt tal i Almedalen. Strax efteråt kommenterade retorikexperten Elaine Bergqvist och sa något i stil om att Åsa Romson därmed uteslöt alla kvinnor som har en man, bror, pappa eller morfar som de tycker om.

It takes two to tango. Mycket av ojämlikhet mellan könen orsakas av medelålders, heterosexuella vita män – det är jag helt med på. Men ALLA medelålders, heterosexuella vita män är inte ojämlika. Flera av dem är tvärtom mycket bra förebilder för oss som vill ha ett jämlikt samhälle. Och det finns  kvinnor av varierande ålder, sexualitet och färg som agerar könsrollskonserverande. Varje gång som någon med framgång sätter upp ojämlika villkor för en part, finns också en part som dansar med i den dansen. Många dansar med utan att reflektera över detta, är ett med den roll som de tilldelats och sätter därmed upp mentala hinder som rent faktiskt inte borde utgöra något hinder.

OBS! Jag är fullt medveten om att förtryck påverkar självkänsla, att maktlöshet dränerar på energi och motivation att kämpa och så vidare – men det finns kvinnor som är till synes starka och har makt över sitt liv, men som ändå av slentrian kan bidra till att bevara könsroller. Troligen för att de är ovana med att tänka ”outside the box”. De är lika mycket fångar i en könsrollskonserverande box som vissa män.

Så, hur kan vi beteckna ”en samling rörelser och ideologier vars målsättning bland annat är kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och kvinnans likställighet med mannen” som feminism? Om det nu handlar om att det är just kvinnor som engagerar sig kanske det vore bättre att kalla sig ”kvinnor för jämställdhet” så att man ger en öppning för engagerade män att kalla sig ”män för jämställdhet”? Eller så kallar man sig för ekvivalist och jobbar för ekvivalism. Jag noterar att Maria Wetterstrand tidigare pratade om att det fanns en sådan grupp inom Miljöpartiet, men idag har man tydligt fallit in i den populistiska strömmen och gått in under begreppet feminism. Så som ungefär alla andra gör idag. Det är inne att vara feminist.

Jag är väldigt mycket för jämlikhet och alla människors lika värde. Just därför kan jag inte förmå mig att beteckna mig själv som feminist. Det förvånar mig att ordet så självklart anammas på alla fronter…