Kappelshamns-känslan
Det är något med Kappelshamn. En slags enkel gemenskap. Inga krångligheter. Vi är 200 personer som bor här året om. 200 individer med olika jobb, utbildning, politiska åsikter, intressen, åldrar och härkomst. Jo, det finns en hel del som bott här hela sitt liv, eller flyttat hit från någon annan plats på Gotland, men här finns också de som flyttat hit från helt andra ställen utanför Gotland.
I fredags anordnade Katarina och Annika After Work i Folkets Hus.
|
| Katarina Skoglind och Annika Höök som arrangerade After Work |
Vårt Folkets Hus är en gammal byggnad i enkel stil. Enkla möbler, men funktionellt. Inte så mysigt om man bara tittar in, men Katarina och Annika hade lyckats förvandla lokalen till en mysig restaurang – vet inte riktigt hur de bar sig åt? Jag tror att vi var femtio personer. Vi åt chili con carne, pratade, ordnades upp i grupper och fick sen tävla i Jul-quiz. Helt opretentiöst. Men precis så där lagom mysigt trevligt. Och det kom folk både från Rute, Hangvar och Visby för att vara med.
Idag var det dags för Lucia. Jag förstår inte hur en sådan här liten ort lyckas leverera ett luciatåg år efter år. Hur kan det finnas tillräckligt med lucia-barn?
 |
| Luciatåget 2014 med den 42:ndra lucian i rad. |
När vi flyttade hit fick Alice vara Lucia nästan direkt – för det är så att man helt enkelt försöker se till att alla flickor som växer upp i Kappelshamn ska få chans att vara Lucia en gång. De får ett speciellt smycke av idrottsklubben KIK.
I år var det Camilla Stuxberg och Johanna Hellenberg som höll i luciatåget och jag noterade förtjust små detaljer som att stjärnan som hänger till vänster på scenen tändes precis när de började sjunga Gläns över sjö och strand och lite senare tände alla tomtebloss. Finalen var också annorlunda, hela tåget gick upp på övervåningen och sjöng en sista snutt uppe från balkongen. Inga stora grejor, men så där lagom finurligt och tillräckligt för att de trogna luciabesökarna skulle haja till.
Vid luciatåget var vi fler än hundra besökare också idag var det besökare utifrån. Vi satt vid dukade kaffebord och som den Kappelshamnska traditionen bjuder avslutades det hela med lotteri. Man köper lotter därför att det är lite kul och därför att pengarna hamnar i föreningens kassa.
Jag tror att det är lätt att känna sig välkommen när sådant här anordnas i Folkets Hus, just för att allt är så enkelt och opretentiöst. Det finns säkert fler platser där det är ungefär samma slags mysiga och ändå enkla stämning, fast de platserna känner jag personligen inte till. Det är i Kappelshamn jag bor och på något sätt är det lite som en stor familj när man kliver in i Folkets Hus. Efter ett tag känner man igen de flesta, men inte ens det är överdrivet. Man hejar, kramar vissa, pratar lite.
Jag gillar det här. Det är ganska enkelt att finnas till i Kappelshamn.
