Stackars små stekarna
I pappersupplagan av Aftonbladet kan man idag läsa om hur killar tävlar om att bli kung på Kallis VIP-hylla genom att bland annat spruta ut så mycket och så dyr champagne som möjligt. En kille har hällt ut tjugo flaskor för 30 000, tillsammans med kompisarna har hans lilla gäng hällt ut för 150 000 kr. Bra jobbat… Smart killar. Modigt.
I artikeln står också att en del tar Finaxlån för att kunna åka till Visby och glassa. Alex Schulman har rubriken Stekarnas sparpengar ryker i Båstad på en mycket bra krönika som beskriver samma fenomen, fast i Båstadsversionen. Det handlar ju om samma slags människor och tydligen rätt ofta verkligen samma människor som gör sin sommartur till Båstad, Visby och sen Saint Tropez.
Min första tanke när jag hör talas om Stockholmsveckan är att det skapar en idiotisk press på de gotländska ungdomar som vill gå ut och roa sig på sommaren. Fast nu när 2008:s vecka snart är slut så har känslan ersatts med en sorglig insikt om att hela stekar-grejen är ännu sjukare än vad jag trodde.
Alex skriver:
Vi kan kalla dem ONOFF-stekare. De säljer platt-tv hela året och så har de till slut sparat så mycket pengar att de kan leka miljonärer i Båstad i fem dagar. Och som de leker.
Han citerar också ett par träffande rader av Tranströmer. För egen del går mina tankar mest mot Tove Janssons Vem kan trösta knyttet?:
Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv,
för han var rädd.
Visst är det sjukt att spruta ut så mycket pengar för att stajla och jag tror inte de är lyckligare ändra människor för det.
De som är coola och rika på riktigt har antagligen inte samma behov av att bevisa sin coolhet. Jag kom att tänka på en berättelse av Astrid Lindgren där två killar tävlar mot varandra så att de bl.a. hetsas att käka daggmask och till sist ramlar de båda ner från ett tak de försökt balansera på, så att de hamnar på sjukhus.
När ett gäng killar med stolthet lyckas komma upp i en nota på 160 000 kr på en och en halv timme (som jag läste någonstans) då undrar man ju vad som ska till för att bräcka det? Köpa in möblerna på Kallis så att man kan slå sönder dem? Svälja diamanter?
De får antagligen en djävulsk adrenalinkick av sitt slösande – påminner kanske om spelmissbruk?
Tänk att vara mamma till en gosse som tar banklån för att kunna åka till Visby och spruta champagne.
Ja, och sen ska ju lånet betalas tillbaka. Då smakar nog champagnen rätt surt.