Resultatkrav och resultat

Vi vill alla komma någon vart. Vi vill uppnå våra mål och uppfylla våra drömmar. Det finns olika idéer om hur det ska gå till och jag vill påstå att man kan urskilja två huvudspår.

1. A till B. Gör A och då kommer du att uppnå B. Tricket är att ha den mest detaljerade planen. Att kravspecificera vad du vill ha ut av utbildningen, jobbet, livet, din partner osv.
2. Visualisera, aktivera antennerna, öppna sinnena och kasta dig ut i livet! Här gäller det att se möjligheter och aktivt surfa på de vågor som rullar förbi på livets flod.

Jag gillar det andra huvudspåret bäst men jag anser inte att man ska satsa på att vara totalt antingen eller för varje metod har sin användning – tvärtom! Jag kan översätta metoderna till strategi och taktik. Då blir Visualisera strategin och A till B taktiken, därmed blir det tydligt att vi behöver båda huvudspåren för att det ska bli komplett. Det är just det som är problemet.

Det finns en del personer som skyr strategidelen. De raljerar över över att visionsmål är orealistiska – som Trafikverkets nollvision för trafikolyckor. ”Det kommer ju aldrig att gå” fräser de här personerna och skrattar rått åt töntarna på Trafikverket som ens kommit på tanken att skriva något så fånigt:

Vi vill att trafiken på vägarna ska vara trygg och säker. Därför arbetar vi för att Nollvisionen ska bli verklighet, alltså att ingen ska dö eller skadas för livet i trafiken.

Det är självklart att Trafikverket ska arbeta efter en nollvision. Något annat vore ologiskt och fruktansvärt cyniskt. För om man inte ska ha en nollvision, vad skulle man ha då? Hur många döda personer tycker vi att det vore lagom att trafiken orsakar per år? Tio, tjugo eller kanske hundra? Vilka personer är det i så fall som vi tycker att det är okej att de ska dö för att fylla upp den ”realistiska kvoten”  över antal dödsfall i trafiken? Tänk om vi hade ett visionsmål som var i stilen ”lite spill får man räkna med”…

1997 gick jag en helgkurs i Medicinsk QiGong. Som förberedelse till själva qigong-rörelserna gjorde vi en kort meditation och satte upp mål för vår träning. Det övergripande målet var alltid att bli ”etthundra procent frisk”. En del av deltagarna var skeptiska till detta. De hade massor av olika sjukdomar och kroppsliga symptom, de tyckte det var helt orealistiskt att sätta upp ett mål om att bli hundra procent frisk och blev nästan ledsna då de tog det som ett hån mot deras situation. Men, precis som med Trafikverkets nollvision: vad vore alternativet? Att bli åttio procent frisk? Vilka tjugo procent vill du ska fortsätta att vara sjuka?

Här på Gotland är det Region Gotlands Vision 2025 som möts av samma skepsis. ”Vaddå 65.000 invånare till år 2025 – det kommer ju inte att gå!” Nähä? Men om vi vet att 65.000 invånare är ungefär den mängd som behövs för att Gotland ska fungerar optimalt – varför skulle vi ha något annat i vår vision?

Många fler skulle behöva lära sig att skilja på strategi och taktik, vision och planering. Vi kan inte planera allting lika lite som vi bara kan nöja oss med att visualisera utan att handla.

Så, vad föranleder detta blogginlägg? Jo, jag läste Isobel Hadley-Kamptz krönika ”Näringslivets förakt mot bildning” i Expressen. Det handlar om industrins syn på utbildning:

I dag har det organiserade näringslivet tagit ett steg längre och kampanjar för att yrkesutbildningar bör vara de enda utbildningar som staten alls finansierar. ”Utbildning måste leda till jobb”, hörs ropen, och Svenskt Näringsliv föreslog i somras att möjligheten att få studiemedel bör graderas efter andelen som snabbt får jobb i ett yrke med anknytning till genomförda studier.

Detta är så pinsamt. Består industrin och Svenskt Näringsliv av människor som bara kan tänka taktiskt – i så fall är Sverige illa ute! Om vi på förhand ska kravspecificera utbildningar så att det kommer ut ”rätt slags arbetskraft” i andra änden, var ska vi då få fram innovationerna? Hur kan industrin ha tappat kontakten med sitt ursprung – utan innovatörer hade vi aldrig haft någon industri! Man kan inte kravspecificera en innovation på förhand, utan en innovation måste få ”växa fram av sig själv” och då oftast med ett visionsmål som handlar om att lösa ett problem, göra något bättre, smartare eller mer fantastiskt.

Det kan hända att det är så att vissa studenter känner sig mer bekväma på en ”taktisk” utbildning, de läser A och får jobb B. Låt då dessa få genomgå en sådan utbildning. Men vi måste också ha utbildningar som stödjer de visionära, de som surfar fram på kunskapens vågor utan att veta exakt var de kommer att gå i land.

Eller som de skriver på Cult of Mac när de jämför Apple och Google:

Google is founded on and obsessed by engineering and the power of algorithms to the same degree as Apple is with design. 

Steve Jobs said Apple is made up of Artists, which was an exaggeration. The truth is that Jobs himself and many of Apple’s leaders were far more influenced by the ideas of art and design than your average Silicon Valley giant.

Det verkar som att världen behöver både Apple och Google och för mig representerar de där här två spåren. Så som det står på Cult of Mac:

Contrast that with Google, which isn’t influenced much by artists and designers at all. Yes, they employ such people. But what Google is really good at is improving the world by digitizing it, and applying to the formerly analog world all the benefits of digitization — indexing, searching, data mining and data crunching at scale.

Det är stor skillnad på att vara den som översätter den analoga världen till den digitala världen och på att vara den som skapar magiska, nya manicker som vi älskar att använda. Båda behövs. Det blir inte bra om ”anhängare” av den ena sidan börjar förakta den andra sidan. Dualism.