Oversized

Jag läste en artikel som Helena Rönnberg har skrivit där hon jämför hur hon handlade godis som liten och hur man gör idag. Jag känner igen mig i hela artikeln. Jag har också varit med om att plocka ihop 5-öres, 10-öres och 25-öres godisar i en påse. Tio 10-öresbitar för en krona. Och det var ofta en krona man fick med sig för att handla godis. Idag plockar ingen lösa bitar med tång i påse (utom om man handlar riktigt fin konfektyr) utan nu är det skopa och våg som gäller.

Jag kan nästan skriva om hela Helanas artikel utifrån mina egna erfarenheter och den skulle innehålla precis det hon skrivit om: halvliters glasspaketet, chipspåsarna och 33-cl-läsken. Som man alltid delade på.

När jag var liten var de här onyttigheterna det de skulle vara: små läckra och lockande tillägg, något extra, det man längtade efter och det man åt med en högtidlig känsla. Idag är allt ”vardagsmat” förpackat i gigantiska förpackningar. Det kan till och med vara svårt att köpa en liten chokladbit, eftersom alla alerta expediter då tror att man gjort fel och egentligen vill ha fyra bitar till, till ett mycket mer fiffigt pris.

Jag har blivit bättre på att inte handla onyttigheter i ekonomipack eller till fiffiga paketpriser och istället övar jag på att själv bestämma hur mycket jag egentligen vill ha. Den minsta chipspåsen. En ensam liten chokladbit. En liten glass. Men det känns bakvänt därför att vi ju också är intutade med att vi ska vara sparsamma och handla ekonomiskt. Då gäller det att ta in ekonomin i ett större sammanhang: hur mycket kostar det mig i välmående att köpa onyttigheter i gigantförpackning?