Landshövdingskan i blåsväder

Just nu är det inte kul att heta Marianne Samuelsson och vara landshövding på Gotland. Det har länge muttrats om att länsstyrelsen är en irriterande faktor för företag som vill utvecklas och personer som vill bygga. Kommunen uppfattas som mycket mer samarbetsvillig, medan länsstyrelsen ser som sin viktigaste uppgift att granska besluten, att vara statens garant för att lagarna följs.

Igår gav sig Pigge på Marianne i en lång insändare – som publicerades som en artikel. Idag är det PayEx och Krister Fingal som står för kritiken, plus att Pigge tagit upp diskussionen om att Gotland måste tillåta ”fulzoner” – det är inte rimligt att allt boende på campingar måste passa ”smakpoliserna”. Husvagnar ser inte ut som historiska strandbodar och kommer aldrig att göra det. En hel del av kritiken är som jag förstår missförstånd, vilket Marianne skriver i sin replik till Pigge. Men vi kommer inte ifrån att något är fel när det uppstår ett så infekterat och hätskt läge. Landshövdingen och entreprenörerna ska kunna kommunicera. Jag vet inte var det gått snett.

För Pigges del är jag ganska säker på att mycket av hans kritik bottnar i frustration över att inte kunna få ett klart besked om vad som gäller i specifika fall. Att få hjälp att göra rätt. På något sätt har länsstyrelsen inte motsvarat förväntningarna och det gäller för fler än de stora entreprenörerna på ön; jag har hört en och annan mindre företagare sucka över länsstyrelsen.

Det är i vilket fall en trist situation. Just nu riktas så många krafter mot att vi ska förena våra krafter på Gotland, inte minst genom organisationen Tillväxt Gotland och arbetet med Varumärket Gotland. Irritationen över länsstyrelsen måste någon gång redas ut!