30 minuter ur mitt liv
Idag har jag jobbat från vår ”Visbyfilial”. Jag gick till Pigge för att fråga en grej – när han ser mig har han plötsligt lösningen på ett problem. De har ringt honom därför att en föreläsare fastnat på en flygplats och de behöver blixtsnabbt en ersättare.
–Du kanske kan åka dit, säger han och kastar sig på telefonen, pratar med den ansvarige och hivar över luren till mig.
Hepp! Där står jag med Pigges mobil mot örat och försöker etablera kontakt med en främmande man som försöker begripa vem jag är och vad jag kan prata om medan jag försöker hitta alla smarta trådar i mitt minne och drar fram lite olika saker runt hälsa, attityder, alternativa metoder och lite till. Om jag ska rädda den havererade föreläsningen så börjar den egentligen om 20 minuter! Och det är ungefär vad det tar att köra till platsen där den skulle hållas…
–Jag ska försöka sälja in den här lösningen till min kund, säger mannen. Jag ringer igen!
Så, där går jag i ev startgropar och funderar över hur det ska gå till att få hem Roine och Alice om jag måste ta bilen och köra till föreläsningsstället? Vi sticker iväg så att jag kan släppa av dem så att de sedan kan ta bussen hem och när jag stannat ringer jag upp mannen för att kolla läget. Då har det gått tio minuter och egentligen skulle föreläsningen ha startat tio minuter senare.
Det blir ingen föreläsning. Kunden tycker att det är för kort tid att fatta beslut på, så de väljer att avstå. Vilket är fullt begripligt.
För egen del undrar jag hur det hade varit om föreläsningen blivit av. Hur hade jag fixat att bara huxflux kasta mig in framför 70 personer som förväntat sig en föreläsning med en norsk transvestit? Det kommer jag aldrig att få veta.
”Hej hej, ni trodde ni skulle få träffa en norsk transvestit men i stället får ni Åsa Stenström”. Ja jösses.
Jamen du hade väl kunnat säga att du var transvestit och bryta lite lagom på norska? ”Hej guttar og jenter…”
De hade bergis bara trott att det var en ovanligt skicklig transa? (Vet inte om skicklig är rätt term här… välgjord? lyckad?)
Jo, jag och Alice flippade ut lite i sådana tankar för en stund sedan :-)
Det hade nog varit skoj på sitt sätt. För dagen råkade jag vara klädd i manchestershorts, strumpbyxor, grova kängor, grov polo… samt mina vanliga flätor. Det hade nog kunnat anses som lite, eh, halvmanligt?
:-)
Häftigt om du gått in och hållt föredraget med så kort varsel.
Själv börjar jag bli lite lätt ”pirrig” inför projektets slutkonferens. Inte för att jag är nervös att prata inför folk, det är bara roligt. Nä, det känns lite som ”examen”.
Elin: det kan vara värre med pirrigheten när man har tid att förbereda sig, för då ökar man kraven på att det ska vara bra och genomtänkt.
Om jag hade genomfört föreläsningen med så kort varsel så hade förväntningarna på mig varit ungefär noll. Det är ett bra utgångsläge.
Hoppas din ”examen” går bra! :-)
same same but different :-)