Att se sina medmänniskor
Jag läser ett par artiklar i Dagens Nyheters artikelserie Komma hem. Det handlar om utrikeskorrespondenter som berättar hur de uppfattar svenskarna efter en tid utomlands. De beskriver hur de inte längre känner sig sedda, att de dagliga mötena med främmande människor försvunnit, främlingar pratar inte längre med varandra.
Jag protesterar mot att det här skulle gälla Sverige. Det de beskriver är Stockholm. Här på Gotland är det annorlunda och faktum är att det var annorlunda också i Växjö, ja kanske t.o.m. Uppsala. Men, det är gradskillnader och det är mysigast på Gotland. Här hejar alla på banken när man kommer, folk känner till vem mina föräldrar var, man tar sig tid att prata lite extra i affärerna (fast inte i juli förstås…)
Jag märker skillnaden när jag kommer till Stockholm – framför allt i affärerna där expediterna mest verkar finnas som en slags kuliss. Men trots det är ju inte alla i Stockholm stela och trista, så det händer att det uppstår möten med främlingar även när jag är i Stockholm. Jag vet inte hur mycket möte det kan bli i ett sammanhang med så många människor och så högt tempo? Grejen med Gotland är ju att man på något konstigt sätt har mer tid (fast de flesta jag känner jobbar jämt?). Det är mer inbakat i tempot att man ska växla några ord här och där.
Här i götet går det ganska bra att småskoja lite med folk i typ affärer fast jag är ingen pratare på typ spårvagnen…Ganska skönt att få sitta i fred…
Pratar du med dialekt?
Då brukar ju folk bli väldigt nyfikna?
Du, jag pratar med lite olika dialekter beroende på ”väder, vind och vem jag pratat med senast eller tänkt på”. Det är en liten egenhet jag har som jag liksom inte rår över själv. Jag är särskilt ”bra” på att råka prata norrländska och just den dialekten gör jag så bra att norrlänningar vid två tillfällen tagit för givet att jag kommer från Norrland. Jag har inte ens bott där…
Möts jag av nonchalant personal, oavsett om det är Stockholm eller Visby lämnar jag stället för ett annat. Det har tom hänt att jag ringt upp butiksägare för att tala om hur deras personal ”tar hand” om kunderna.
Ha ha! Nä, Rex, jag har inte gått så långt som till att ringa upp butiksägare – men jag bryr mig definitivt om hur säljare beter sig. Det kan sitta kvar i minnet under flera år att någon betett sig illa, vilket gör att jag väljer andra ställen, vilket kanske är lite dumt, för det kan ju hända att just den personen som gjorde bort sig kanske fick sparken dagen efter…
Det är väl inte dumt? En del människor passar inte för serviceyrken, de kanske har en annan plats i livet?
Nja, men om det finns 5 bra personer på ett företag och så kommer det dit en ny person som efter en dag visar sig vara en katastrof och just den dagen utsätts jag för ett möte med den personen och slutar att gå dit. Fast personen fick sluta omedelbart. Då blir det ju lite orättvist mot företaget och de 5 bra personerna…