Genusperspektivet på miljön

Igår fick vi via media lära oss att män är de största miljöbovarna. Läs t.ex. Monica Gunnes krönika i Aftonbladet om det här. Men, beror det på att vi kvinnor är så väldigt mycket godare, ädlare och bättre människor? Nej, knappast.

Vi kan möjligen säga att det ur miljöaspekt och kvinnoperspektiv är tur i oturen att vi inte blivit mer jämlika. Genom att kvinnorna ännu inte utgör halva styrkan i styrelser, genom att kvinnor ännu förväntas vara närmare barnen och inte ute och fara så mycket i jobbet, genom att vi kvinnor står där som självutnämnda representanter för Moder Jord och suckar över männens nöjen och köplust.

Jag tänker inte skylla ifrån mig, jag bara reflekterar över hur det ser ut. Så snart män börjar intressera sig för något drar en helt galen teknisk utveckling igång – undantaget måste vara den där killen från Bahamas som vann VM i höjd, han har inte lärt sig att hoppa med rätt skor, så han använder ”vanliga gympa-dojjor” och kör sin egen knixiga hoppstil. Med framgång.

Å ena sidan blir jag förbaskad över att det verkar vila någon slags medfödd broms över oss kvinnor. Å andra sidan blir jag förbaskad över att män dundrar fram som de gör. Vad innebär det här? Ska man inte ens försöka blir framgångsrik och i farten som kvinna eftersom man då riskerar att göra fler resor? Eller ska alla män plötsligt lägga sig på soffan och kompensera för alla år de ägnat sig åt miljöförstörande verksamhet?

Det här med genusperspektivet på miljön känns mest som en irriterande störning. Jag fattar inte vad jag ska göra med den.