När man skrattar så man gråter

Undrar vad det är som händer när man drabbas av ett sådant där skrattanfall som blir till kramp och tårar? Skratt-överbelastning liksom.

Vi har just ätit mat och Alice berättade om när hon var i Italien och en jobbig italienare stötte på henne när de åkte pendeltåg. Hon uppfattade det som att en klasskompis som satt och läste, plötsligt insåg att hon måste räddas, varpå han reser sig upp, går fram till Alice, tar tag i stången vid taket, gör en pull-up, kollar på italienaren och går och sätter sig. Den jobbiga italienaren började skratta i ren häpenhet.

Det var inget mot vad jag gjorde när Alice berättade det här. Jag började fnissa och skulle pilla upp en bit fläskfilé med svampsås och sallad och halkar med kniven på tallriken så att jag sprätter iväg en skur med sallad rakt över Roine och ner på golvet. Och sen gick det inte att stoppa mig. Jag skrattade så tårarna rann och fick kämpa en lång stund för att bli kapabel att böja mig ner och torka upp salladen. Roine fick städa bort den anfallande salladen från sina jeans och tröjan alldeles själv. Hans sambo var nämligen i kramp.

Nu har jag återgått till mitt vanliga, superseriösa jag. Men jag får anstränga mig för att inte halka tillbaka i den extremt roliga röran av flygande sallad och beskyddande killar som gör hotfulla pull-ups. Attans, nu börjar mungiporna glida upp igen :-)