Kvinnor = Män = SANT
Jag har alltid upplevt att mina erfarenheter av att vara kvinna inte riktigt stämmer med det som beskrivs i könsrollsdebatten. Med en pappa född 1916 och en mamma född 1918 så borde jag ha varit mer traditionellt uppfostrad än mina jämnåriga, men icke. Båda mina föräldrar har varit mer inriktade på vad som är praktiskt och leder framåt, än på vilket kön det är på personen som löser en uppgift.
Jag har aldrig uppfattat mig som överdrivet ”kvinnlig” och jag har aldrig haft en längre relation med en man som har stämt med de beskrivna mansrollerna. Jag är inte naiv, men jag har vid extremt få tillfällen råkat ut för att jag fått negativ särbehandling eller bemötande, pga att jag är kvinna. Ibland talar man om ”manliga härskartekniker” och jag tror att jag råkat ut för det två gånger. Första gången iscensatt av en kvinna – hon hade uppenbarligen inte läst att tekniken hon använde skulle vara manlig… Andra gången iscensatt av två äldre män – de använde tekniken mer dolt och för mig var det uppenbart att beteendet bottnade i gammal vana. I övrigt är jag van att bemötas med respekt.
Vad gäller sånt som matematik och rumsuppfattning som man ganska ofta påstått att män skulle vara bättre på, har jag snarare känt att jag har haft bättre förmåga på de områdena än vad de flesta män jag mött har. Poängen är att det ur mitt perspektiv sällan funnits någon vits med att bedöma folks egenskaper och förmåga utifrån deras könstillhörighet. Därför känns det helt rätt att forskningen äntligen kommit i kapp min uppfattning om hur det ligger till med könsskillnader. I Dagens Nyheter skriver man om Janet Shibley Hydes forskning: hon har kommit fram till att det är ytterst små skillnader på kvinnor och män – däremot skiljer det sig mer mellan individerna inom varje kön.
Det med härskarteknikerna tror jag inte heller är specifikt könsbundet. Däremot att de uppfattas så eftersom det oftast varit män som haft makten.
Jag har råkat ut för det både från män och kvinnor, trots att jag är man, och det enda gemensamma är att de på ngt sätt haft en ställning som varit högre än min.
Är folk alltid så naiva att man tror att DN presenterar fakta som är allmänt & internationellt erkänd i frågan. Att kvinnor = män. Punkt slut. Skrattretande.
Och så skippar vi det där med att det finns skillnader mellan maskuliniserade hjärnor och icke-maskuliniserade, att det finns genetiskt material som alltid skiljer sig åt mellan män och kvinnor. Att det finns olika typer av receptorer, koncentrationer av dessa osv. hos kvinnor repsektive män. Att sjukdomar har delvis olika förlopp hos kvinnor och män. Att stamning inte drabbar kvinnor och män i samma utsträckning. Att en enda gen tycks bestämma könet hos råttor.
osv.
Folk ser den forskning de vill se, så enkelt är det. Sakfrågan är dock långt mer komplex. Det mesta pekar mot reella skillnader, kalla det en biologisk predisponering, som accentueras i kulturen. Således är det intressanta det funktionella respektive hämmande i kulturens normer.
I Sverige bör vi först komma till rätta med eländet med skilsmässor, curlingföräldraskap innan vi hävdar att vårt jämdställdhetsarbete är så svart-vitt positivt. Vi har ju skapat Europas olyckligaste unga befolkning. Normer om livslånga relationer där föräldrar tar ansvar och hand om sina barn är viktigare än någonsin!
Pinsamt.
jj.n: intressant att du som man också blivit utsatt för härskartekniker. Det styrker ju likhetsteorin.
anonym: artikeln gällde psykologisk forskning, alltså, oavsett hur det ser ut i hjärnan eller med fysiska sjukdomar, så är vi ur psykologiskt hänseende så gott som helt lika.
Jag förstår inte hur jämställdhetsarbete kan stå i motsats till ”livslånga relationer där föräldrar tar ansvar och hand om sina barn”? I mitt liv fungerar det utmärkt att både ha en lång relation och ta ansvar och hand om vårt barn – nu vet jag förstås inte vad som händer innan livet tar slut, men 19 år har vi klarat snart och vi har inga planer på att sluta.