Sockerbefriad

Den 24 februari började jag mitt nya liv utan kolhydrater. Jag läste i tidningen om läkaren Annika Dahlqvist och hennes modiga kamp för att få Socialstyrelsen och Livsmedelsverket att fatta att de måste lyssna på de nya rönen om kolhydrater och fetter. Tja, ”nya rön” – det är ju egentligen urgamla matvanor som sedan 60-70-talet successivt ersatts av nymodigheter som margarin och light-produkter. Den gamla maten med fläsk, smör och ägg fungerade hur bra som helst fram till dess, men blev mer och mer ansett som livsfarligt.

Man påstod att folk blev feta av att äta fett, inte tålde animaliska fetter (som vi ju alla har i våra kroppar) och att kolesterolet i ägg är det som kleggar igen blodkärlen så man får hjärtinfarkt. Man påstod att vi måste ha fibrer, fibrer och åter fibrer för att få våra magar att fungera. De sista åren har ledorden varit GI – Glykemiskt Index och vi har fått lära oss vikten av att äta lååååååångsamma kolhydrater.

Annika Dahlqvist och några fler envisa och fritänkande personer har under senare år börjat leta efter de vetenskapliga fakta som har lagt grunden till de här kostråden och kommit fram till att massor är påhitt! Man blir inte fet av att äta fett lika lite som man blir grön av att äta grönt. Fetmaepidimen startade när man började använda margarin och fick på 80-talet en kraftig stegring då man började anamma fettsnål kost. Det går att bevisa.

Den andra faktorn är att vi äter mer och mer kolhydrater: potatis, pasta, ris, godis, chips och flytande socker i form av läsk. Varje kiosk är som ett litet kolhydrat-tempel. Det är alltså inte hamburgaren, salladen, osten eller dressingen som gör folk feta, utan brödet och Colan.

Annika Dahlqvist har kämpat länge med övervikt och trots att hon själv är läkare, kunde hon inte hitta en kostmodell som fungerade. Så bestämde hon sig för att ta bort så mycket kolhydrater som möjligt och öka på fettandelen i måltiderna och då började hon gå ner i vikt. Diabetespatienter som äter den här kosten som kallas LCHF (Low Carb High Fat) har plötsligt fått ordning på både blodsocker och vikt. Flera diabetesläkare vittnar om att de för första gången har en kostmodell som fungerar.

Vi behöver inte kolhydrater. När man tar bort dem helt följer en omställningsperiod så kroppen ska lära sig att ta sin energi från fett istället för kolhydrater. Man kan bli lite matt under en vecka, men sen kommer allt i ordning.

Det var inget svårt alls att sluta med kolhydrater. Sockersuget försvann i ett nafs och med häpnad inser jag hur mycket mitt liv styrts av blodsockersvängningar innan. Jag har inte haft ätstörningar eller varit extremt sockerberoende, men ändå är skillnaden så otroligt stor: jag blir inte längre sugen, känner inte panik om jag inte får mat och har en mycket jämnare energinivå.

Magen mår finemang, fast jag får i mig ytterst få fibrer.

Nu i påskhelgen bestämde Roine och jag att det var okej att frångå kostreglerna lite. För att vi inte skulle vara så spartanska. Resultat? Jag har klämt i mig sammanlagt sex godisar sedan igår och jag höll på att få spader av den söta smaken. Jag fick gå ut och skölja munnen. Jag testade också att dricka lite cider igår och påskmust idag. Jag får nästan pina i mig sockerblasket och tar sedan tacksamt vatten.

Nä, för min del vill jag helst leva resten av livet utan kolhydrater. De bara ställer till oreda i kroppen och behövs inte till något alls. Jag känner mig befriad. Det enda jag saknar lite är den syrliga smaken från frukt och bär, men jag äter några hallon ibland. Rent praktiskt är man van vid att bröd, potatis, pasta eller ris finns med och suger upp såser, så det kändes lite avigt i starten. Men nu är det helt okej att bara äta ”ovan-jord-grönsaker”. Sex veckor utan kolhydrater – vem hade trott att jag skulle göra något sånt?