Självgående läslust

Barn är intresserade av att lära sig saker om sin omvärld. Jag har hört exempel på barn som lärt sig att känna igen bilmärken och bensinmacksnamn fast de egentligen inte kan läsa. Många barn intresserar sig för bokstäver.

Jag var ett sådant barn. Jag hade bokstavsklossar som jag lekte med. Jag låg bredvid min pappa när han läste tidningen och pekade och frågade ”vad står det där” och pappa svarade tålmodigt tills den dagen kom när jag istället frågade ”står det Hagmans Livs där?” och liknande. Då hade jag knäckt läskoden. Parallellt tror jag att mamma, på min uppmaning, skrev korta ord för att jag skulle se hur de stavades. (Eller om det var pappa som gjorde det?)

Jag hade mina äldre syskons ABC-böcker som jag av egen lust kollade igenom om och om igen, tills jag fattade. Den första bok jag läste var min systers vältummade exemplar av Askungen med illustrationer av Disney. Det var en stor utmaning att ta mig igenom all den här texten och för att slippa läsa något ord mer än en gång, strök jag under det ord jag hade läst med en blyertspenna. Strecken finns ännu kvar… Jag tror att jag var 5 år när jag läste Askungen. Alfabetet kunde jag nog när jag var 3 år.

Min dotter har gjort på ungefär samma sätt. Som föräldrar har vi mest svarat på hennes frågor eller begäran om att göra stavningsövningar i form av en bild på t.ex. en sol och så tre streck att skriva s-o-l på. Hon har också tittat mycket på TV och har suttit en hel del vid dator från att hon var liten.

I Dagens Nyheter finns idag en artikel om hur många barn lär sig läsa vid sidan av skolan och att skolan har svårt att bemöta det. Det tycker jag är trist. Att knäcka läskoden och få ett flyt i sitt läsande är en viktig livskunskap. Hur kan man låta bli att haka på när barnen själva visar tecken på läsintresse?