Man blir inte profet i sitt eget land

Jag fattar inte riktigt varför den här gamla sanningen om att man inte blir profet i sitt eget land så envist hänger sig kvar. Varför tror folk inte att personer som befinner sig nära har något att erbjuda, medan de som befinner sig på avstånd uppfattas som skickliga? Inom loppet av ett par dagar har jag blivit påmind om några olika sådana exempel.

1. En kvinna som bor i Australien åker en sväng till England, besöker gamla arbetskompisar och får en förfrågan om att ta tag i ett problem som hon därefter löser briljant. På den engelska arbetsplatsen jublar man och ber henne komma tillbaka. ”Har inte fått så mycket positiv feedback under mina 15 år i public service här i Australien som jag fick under mina 15 veckor med Southwark. Det råder en annan kultur där och det är också mycket möjligt att mitt sätt att jobba passar bättre i England än här.”
2. En kvinna som bor på Gotland har just genomfört ett extra ordinärt arbete med att presentera vetenskapliga rön för allmänheten. Arbetet har väckt stor uppmärksamhet i massmedia. Arbetet uppmärksammas även runt om i världen. Nu efterfrågas hennes kunskap på flera olika platser på ca ett halvt jordklots avstånd. Tror ni att Högskolan på Gotland är intresserade? Nä.

Jag har några till exempel, men jag tror ni fattar galoppen. Det tycks inte spela någon roll VAR man bor – de som bor närmast förstår inte vilka guldklimpar de har i sin närhet. Istället åker man själv kors och tvärs för att träffa experter som befinner sig längre bort, alternativt bjuder in experter som befinner sig längre bort att besöka den plats man bor och verkar på.

Jag tänker inte påstå att jag är bättre på att uppskatta guldklimparna som finns närmast, för jag misstänker att det här är ett fenomen som sitter djupt förankrat i våra gener. Men det är mycket irriterande.