Oajajajaj Aj!
Det var tjejträff här i Kappelshamn igår. Det går till så att man får en luddig inbjudan med vissa intruktioner och kläder och ev annan utrustning. Sen ska man befinna sig på en viss plats vid en viss tid. Sen är det bara att förlita sig till arrangörerna.
Igår bar det först av till Slite Golfbana. Där skulle vi efter bästa förmåga slå iväg bollar… Det såg ut som på bilderna.
Vi lyckades få in en del kanonträffar. Annika lyckades krocka en annan boll två gånger. Jag lyckades studsa bollen på någon slags ”målstudsmattor” två gånger. Både jag och Annika lyckades valla bollen i plåtavskiljarna (alltså de där gröna staketen som står mellan utslagsplatserna).
Några hade en himla schwung och lyckades nog nå fram till 50 meters-skylten. Camilla S slog egentligen ruskigt mycket längre – fast hade vissa problem med riktningen…
Vi hann också med att dricka kaffe/te och mumsa muffins och chokladbollar.
När vi återvänt till Kappelshamn var det dags för moment cykling. Jag trodde att vi på sin höjd skulle cykla 2-3 kilometer. Om jag riktigt tog i kanske 4-5 km. I själva verket fick vi cykla en mil bort till Hangvars klubbstuga. Färden gick dessutom över Kullshages grusvägar till att börja med. Vi fick svara på tipsfrågor om GOLF på vägen dit, så det var ju en himla tur att vi alla fall fått se en golfbana innan. Inte för att det nödvändigtvis innebar att våra resultat var så strålande. Innan vi kom fram började somliga av oss känna av en viss ”ömhet i underredet”.
Vi bjöds på riktigt god fisksoppa och hembakat bröd med oliver och rosmarin. Sen satt vi där och pratade och trivdes fram till 23.30 då vi tog oss ut i mörkret för att cykla hem. Första sträckan på en gropig grusväg, men sen valde vi asfaltsväg hela vägen hem. I Hangvar hittade vi blott en gatlykta, men något ljus från hus och gårdar syndes i alla fall. Sen var vi ute i becksvarta skogen.
Mitt dynamo sitter helt klart fel! Det är vansinnigt trögt att trampa och det blir inget trivsamt surr, utan ett dånande bröl från min cykel. Och så var det ju det där med det ömmande underredet…
Kristina hade så ont i underredet att hon mådde illa. Jag och Katarina hoppade därför av cyklarna och så gick vi en lång sträcka. Det var varmt fast det blivit första oktober, men fuktigt och ibland lite dimma. En bra sak att prata om när man går där i mörkret med skog och fält runt omkring sig är Marteboljuset. Båda tjejerna hade sett Marteboljuset, den ena två gånger!
Vi gjorde ett nytt försök till cykel efter ett tag och cyklade sista biten till Kappelshamn = civiliserad trakt med gatlysen. Där stängde jag av mitt cykellyse och genast blev det som att få en raketmotor i cykeln. Inte konstigt att det kändes lite motigt innan! Klockan 01 var jag hemma.
Idag är min kropp ledbruten och, eh, lite öm på somliga ställen.
(Bilderna är förstås tagna med min mobilkamera)
