Märkligt speglad dag
På förmiddagen föreläste jag för första-års-studenter på högskolan. Jag berättade om mig själv och min väg fram till det liv jag lever idag. Mitt syfte var att inspirera och få dem att förstå att man inte lever livet efter en rak linje, utan att vägen mot målet kan gå i en hel del oväntade kringelkrokar.
På eftermiddagen intervjuade jag en kvinna som ska starta ett Ljuscafé i Visby. Mitt leende växte allteftersom den här kvinnan berättade om sig, sitt liv och sina tankar. Om hon hade varit med på högskolan och lyssnat på mig hade hon också haft ett stort leende, för det var så många saker som vi var lika på eller hade gjort lika, trots att vi på intet sätt jobbar med liknande verksamheter.
Det var en ganska märklig känsla. Jag vågade inte fråga om hon möjligen är vattuman… Det hade bara varit för mycket om hon är det.
Funderar du inte på att bli mentor för några unga studenter? Du kanske skulle kunna hjälpa dem att undvika de värsta grynnorna när det gäller företagande. Jag tror att alla företagsägare skulle må bra att dryfta sina ideer med människor som inte är insyltad i ens affärer, utan kan objektivt ge goda råd för verksamheten. Frågan är hur hitta dessa mentorer?
Jag ser det lite som en kedja med givande och tagande. Jag har några som jag lär mig av (vilket inte utesluter att de lär sig något av mig) och sen sprider jag liksom gåvan vidare till andra.
Jag tycker att det oftast blir bäst om kopplingarna mellan personer sker på deras eget initiativ. Det kan säkert bli bra när man ingår i någon form av mentorprogram också, men då kanske man i högre grad kan ha en i alla fall liten misstanke om att relationen bygger på plikt och inte äkta intresse.
Vad gäller att vara rådgivare till företagare i mer allmäna termer, att helt enkelt låna sitt öra och vara ett utomstående bollplank är något jag funderat på om jag borde syssla med ibland. För, i flera fall hamnar jag i just sådana situationer ändå. Jag kan känna att företagare/företagsledare ofta är ensamma med sina funderingar. Det fungerar inte alltid att prata med sina anställda och det känns kanske inte tillräckligt ”konkret” för att gå till ställen som Almi och prata. Och då kommer jag inseglande som en satellit…
Jag skojar ibland om att jag är ”företagskurator”, men då är jag ju det alldeles gratis. Ibland hjälper jag förvisso till med marknadsplanering, men då jobbar man mer konkret med ett mål. Ibland behöver samtal få vara mer ostrukturerade för att man själv ska hitta ordningen i sina tankar.
Ah, vad tror ni bloggläsare, kan man ta betalt för att vara rådgivar-kurator till företagare som bara vill prata av sig?
Du verkar driftig och duktig varför inte starta ett 071-nummer. ”Jourhavande företagare Åsa vad kan jag hjälpa till med..”
Många gånger vet företagaren själv vad han/hon ska göra men vill ha någon att prata med det om. En briljant affärside eller hur. Debitering 50 kr minuten.
50 kr minuten? Läskigt. Fast, när jag räknar på det så måste det nog bli 20 kr minuten. Det skulle ju kännas lite så där att veta att minuterna tickar iväg för den som ska betala. Kan man tänka bort den stressfaktorn? Det kanske skulle vara idé att ha en minimidebitering motsvarande 15 minuter så att den som ringer inte behöver snabbprata, utan kan inleda samtalet i lugnare tempo.
Samtidigt vore det tråkigt om folk som ringer för att de känner mig, börjar känna att det kostar pengar att prata med mig… Inte bra alls.
Jag måste nog klura vidare på det här :-)