Konsten att säga Nej
Igår gick jag runt och fotograferade på Snäck och Norderstrands camping. Bilderna ska användas till campingarnas egen reklam och information. Jag vill gärna ha med bilder på människor som trivs och frågar därför vid flera tillfällen olika personer om det är okej att jag tar en bild där de är med. De flesta blir glada och tycker det är kul. Några börjar aktivt medverka och undrar om jag vill att de ska göra något särskilt eller städar undan sånt som ser skräpigt ut.
I frågans natur ligger dock att man har möjlighet att säga Nej. Två sällskap utnyttjade den möjligheten igår. Det jag inte begriper är varför de som säger Nej är så otrevliga?
Första Nejet började jiddra och skulle ha betalt, ville veta vad han skulle få ut av det och gjorde det inte på ett skojigt sätt, utan bara drygt. Andra Nejet sade iskallt ”Nej, inte om det ska vara till reklam!” och blev liksom helt avig. Jag bara går min väg. Det är inte värt att diskutera med människor som är så negativa från första ordet. Men jag förstår inte varför de inte kan säga Nej och vara trevliga?
Man är nog inte så nöjd med sig själv eller med sitt liv om man reagerar så, tror jag!!
Jag blir så trött på folk som måste ha betalt för allt dom gör!
Man kan väl vänligt säga att man inte vill delta. Det är ju inte så svårt.
Nä, sån där dum, tråkig och helt onödig otrevlighet är svår att förstå sig på. Och fast att man borde ignorera den helt när den ploppar upp i ens väg, kan den sitta där och gnaga ett bra tag. Tror att det beror på att man blir så himla förvånad, och tur är väl det i och för sig./Malla
Ouppfostrat är vad det är.
Det finns gott om ouppfostrade människor…
Förvånad är ordet.
Idag har jag gått en runda i Slite och fotograferat (fast jag hade för ont om tid, måste dit igen). Då var det just två damer som inte ville vara med på bild. De sa Nej utan att det kändes det minsta dumt.