Bomberna i Libanon
Jag har försökt avhålla mig från att skriva om vansinnet. Jag fattar inte hur Israel tänker. Vad hände med ”gör mot andra så som du vill att de ska göra mot dig?”. Var det verkligen det här de ville när de samlades i Israel efter andra världskriget? Att leva i evig strid med ett folk vars marker de ockuperat? Det judiska folket som lidit så mycket själva, borde väl vara bättre rustade för att inte komma på tanken att utöva vapenunderstött förtryck?
Små glimtar av vansinnet har fladdrat förbi i media den senaste veckan. UD får sig en ny släng av svenskarnas missnöjda slev; jag inser att det är stor skillnad på att bedriva räddningsaktioner i ett land som drabbats av en naturkatstrof mot i ett land som är i krig – men hur lyckades de andra länderna IGEN komma före Sverige med sin evakuering?
Idag fick vi ett ansikte att fästa katastrofen på: Josef Fares. En kille från Libanon som är känd och omtyckt i Sverige. En kille som uppenbarligen har skön humor och mycket hjärta. Han är en av dem som inte kommit ut från Libanon ännu.
Snart kommer väl de vanliga klagomålen om att ”jag blir så trött när man bara pratar om Josef Fares, det finns faktiskt andra som också…” Det handlar inte om att de andra inte räknas. Det handlar om att vi behöver personer som vi känner anknytning till för att öka vår förståelse för det som händer. För, hur vi än försöker når vi bara fram till glimtar av krig och katastrofer när vi själva inte är på plats. Därför behöver vi ett ansikte som för oss närmare kriget i Libanon – det hjälper oss att förstå de mänskliga aspekterna av kriget, det gör att vi kan känna hur det skulle vara om det var vi som drabbats.
Kanske är ute och cyklar nu men ändå.
Är det inte så att FN sa att ”Den här biten land får ni och det här får ni” osv, så att egentligen är alla krig där nere FN:s fel?
Italien är rätt imponerande med sina evakueringar, dom har högsta hönset, sen så har dom en kille som jobbar under högsta hönset och så fort nånting händer frågar han högsta hönset om evekuering beviljas. Säger högsta hönset ”Ja” då har denna killen fullmakt att göra vad som helst för att få ut Italienarna ur katastrof området eller krigsområdet.
När Tsunamin var så stoppade han alla Alitalias flygningar till öst och sa att ”Nu flyger ni ner och hämtar vårat folk”, vilket dom gjorde och klockan 01:30 den 27:e December landade dom första Italienarna i Italien.
Imponerande eller vad?
Och nu igår när svenskarna inte kunde ta sig ut ur Libanon var Italiernarna där och skjutsade ut några. Hur kommer det sig att Italien lyckas men inte Sverige?
Sverige behöver ha ett liknande system skulle jag tro.
Det är så skönt att du skriver om sånt här också, tycker jag. Och visst, nog är det så, att vi lättare knyter an till problemet om vi har ett ansikte, en person att referera till. Det känns självklart att skulle det vara våra barn, eller våra släktingar, vore man snabbare på att agera. Jag hoppas att svenskarna som är där nere nu, känner att de får stöd och trygghet från Sverige. Men antagligen skulle jag inte känna så, om jag var fast där nere nu. Jag blir uppriktigt rädd och ledsen när jag ser om kaoset och dramat i Libanon på nyheterna, och ännu en gång påminns jag om hur handfallna vi ter oss jämt jämt jämt.
/Sthlm
Det är alldeles för mycket byråkrati i Sverige. Vad vi skulle behöva är ett gäng ”doers”, som får skiten gjort.
Kan ändå förstå att man kollar med Israelerna, så att man är garanterad säkerhet, innan man börjar flytta på tusentals människor.
Snacka om katastrof om den karavanen skulle ha bombats!
Annars håller jag med dig om vad du skrev i det inledande stycket:
De Judiska ledarna har ett enormt ansvar att hålla lugnet i regionen.
Jag fattar inte varför de inte är mer ödmjuka, med den historik de själva har!?
Är personligen sjukt trött på alla ”heliga krig” eller krig som förs i ”någons namn”…
Jo, det är sorgligt att vi människor verkar vara skapta så att vi behöver ”känna” någon i nöd för att vi ska reagera. Vem tusan bryr sig om barnen i Afrika, egentligen? Den senaste tsunamin fick föga lika mycket uppmärksamhet som den där svenskar dog. Etc etc i all evighet…
Fares var ett välbehövligt ansikte för svenskarna för att göra Libanonfrågan ”riktig”.
Cindy: För att överleva mentalt i informationssamhället måste vi förstås filtrera inkommande nyheter/information hårt, annars skulle vi bli idioter.
Det finns hela tiden graderingar i våra omsorger och oro beroende på vem det gäller. Att ständigt sätta näsan i vädret och inte bry sig om något alls som händer på litet avstånd är en kall och framtidsfientlig strategi tycker jag. Men jag kommer i andra änden på skalan inte att gå med på att man är en dålig människa för att man inte engagerar sig lika mycket i alla katastrofer.
Det är som i en massa andra sammanhang: först måste man hjälpa sig själv innan man får tid och kraft att hjälpa andra. Alla har vi olika uppgifter att sköta som på sitt sätt har betydelse även i ett större sammanhang. Det gäller liksom att hitta rätt ställe att använda sig själv som resurs.
Man kan bli oerhört ledsen när man ser världens elände, bli besviken på hela mänskligheten och känna sig maktlös. Då är det viktigt att man kan hugga tag i något konkret och genomförbart och i slutänden är det ändå så att hela världen är som en myrstack med små människor som utför små och konkreta handlingar som sammantaget leder utvecklingen i en viss riktning.