Gråtande barn
Ibland undrar jag hur folk rent biologiskt-psykologiskt klarar att anpassa sig efter mysko teorier. Idag läser jag i Expressen om att småbarn som blir tröstade skriker mindre. Man har jämfört barn i Danmark och England och konstaterat att i England, där man oftare låter barnen skrika, också får uppleva 50% mer skrik på ett dygn. Det här med att låta barn skrika är förstås i linje med konstruerade teorier om att barn som blir uppmärksammade när de skriker blir bortskämda.
Jag bara undrar hur det KÄNNS i föräldrar som medvetet låter barnen skrika? Barnskrik är konstruerade så att de får alla våra sinnen att reagera, det är svårt att uthärda, den naturliga reaktionen är att få barnet att sluta skrika eller gråta. När man inte lyckas med det är det en oerhörd psyskisk påfrestning. Ändå får en del föräldrar för sig att de skämmer bort barnet genom att trösta det? Som om evolutionen skulle ha utvecklat den mänskliga rasen så galet…
Ett barn som gråter, gnäller eller skriker är förstås missnöjt, något är obehagligt. Ju bättre en förälder är på att läsa av sitt barn, desto snabbare kan man återfå ordning i barnets värld. Det här handlar inte om att vara sk curlingförälder – det är något som inträffar långt senare än de här första bebisåren. Att hjälpa sitt barn med att få ordning på tillvaron är att tala om att världen är trygg, att barnet är i goda händer, din mamma och pappa vet hur man gör din värld trygg. Man behöver bara göra tankeexprimentet att förflytta sig till ett sammanhang som är helt okänt och man ligger hjälplös i en säng utan möjlighet att förflytta sig. Man känner sig osäker, blir rädd, hör att det finns folk i närheten, försöker påkalla uppmärksamhet och INGEN reagerar, alla bara fortsätter att virra runt i en fullkomligt obegriplig värld. Man blir hungrig, man blir svettig, man har ont i magen, man behöver gå på toaletten och INGEN bryr sig?
Tänker man sig istället att det genast kommer någon och talar med lugnande röst och ger intryck av att ha situationen under kontroll, så vore bara det en fantastisk lättnad. Kan sedan den här vänliga människan dessutom räkna ut vilken hjälp man behöver, puh – då kan man andas ut! Och om man vänjer sig vid att den här vänliga människan faktiskt tar ens behov på allvar, ja då behöver man inte ta i lika mycket, då är man trygg i känslan av att man kommer att få hjälp.
Ändå säger mamman i artikeln:
Deras son Robin, 10 månader, är för det mesta lugn – men när han gnäller får han inte som han vill.
– Vi tar reda på varför han gråter. Om han är hungrig eller behöver byta blöja får han det. Men om han gråter för att gnälla låter jag honom göra det tills han lugnar ner sig, säger Jasmine.
Som om en bebis på 10 månader skulle gråta för att gnälla utan annan orsak? Vem blir gladare av att låta bebisen fortsätta att gråta?
Det är ju skillnad på gråt och gnäll. Märker man att barnet gnäller för att få sin vilja fram (trots)så är det ju bra att försöka att inte ge med sig av sin egen ståndpunkt. Men det gäller oftast större barn.
MEN ett litet barn som inte kan förmedla sig med omvärlden på annat sätt än att gråta och skrika skall naturligtvis tas upp och tröstas. Det kan vara svårt att veta vad den lille vill, men oftast är det närhet som saknas. Tröst i ett sådnat läge är ju självklart!
Nalle
stackars unge…..klart ingen skall behöva skrika längre än nödvändigt! Jag har sett barn på barnhem som får skrika sig blåa för att få uppmärksamhet bara för att ingen hinner med dem…
det måste väl vara ett välfärdsproblem när man snackar om barn inte skall bli bortskämda… det gör mig faktiskt lite förbannad!! *morr*
OJ. Det är så tokigt alltsammans. Var får människor alla knasiga idéer ifrån???
Det är som du säger så väl ordnat att vi reagerar på barnskrik.
En bebis på 10 månader har någon form av obehag om den skriker. Den kinkar inte bara lite allmänt för att få lite uppmärksamhet.
Min äldsta, nu 3,5 år, kan ibland kink-gråta. Alltså, jag hör att det inte är så allvarligt, att hon ”bara” vill ha uppmärksamhet på något vis.
Ska jag då ignorera henne för att lära henne att inte kinka? Någonsin?
Nej. Inte ens ett så gammalt och förnuftigt barn ska lämnas. Klart att hon får respons. Klart jag frågar vad det är och hjälper henne till rätta. Men i denna ålder börjar det även ske att hon kinkar för att ”vinna” något hon inte kan få. Jag måste sätta en gräns. Hon kan INTE få en 3:e bulle. För mycket socker.
Kink från min 3,5-åring kan leda till två saker; antingen får hon tröst, hjälp – eller ve och fasa – börjar hon gråta riktigt besviket eftersom jag tvingas sätta upp en för henne obehaglig gräns, exv bullgränsen.
Alltså, även 3,5 åringen gråter ju på sitt sätt för att bringa ordning i tillvaron. Ordning i det läget kan vara att just säga ”Stopp, här går gränsen”.
Det känns i alla era kommentarer att kraften i barnskrik t.o.m. kan komma via ett inlägg i en blogg. Så mycket bryr vi oss om barn i ryggmärgen. Egentligen. Så länge ingen krånglar till det.
Tänk om man skulle tillämpa att låta gamlingar skrika på samma sätt som bebisar? ”Om han är hungrig eller behöver byta blöja får han det. Men om han gråter för att gnälla låter jag honom göra det tills han lugnar ner sig”
Respekt ska alla ha oavsett ålder!
läste nyss i tidningen att pitt o jolies bebis skrek hela tiden o att det var ett friskhetstecken…
hej vi har en liten dotter som är 4.5 månad gammal som skriker så fort vi sätter ner henne…hon vill att vi ska sysselsätta henne från morgon till kväll…när vi ens försöker sätta ner henne så e det kört…då gall skriker hon…barn lär sig snabbt och andra lite långsammare.att med skrik får jag som jag nästan alltid min vilja i genom…jag förmodar att dom flesta föreldrar som hör sina barn skrika hör skillnad på skrik och gråt… när dom e trotsiga så kan man ju inte bara trösta dom hela tiden hur ska dom då lära sig …i andra länder där mamman har fler barn och inte hinner ta upp dom så fort dom skriker så har dom inte problem med en massa trotts åldrar…visar det sig…det tål att tänka på
Fredrik: det blir alltid konstigt när man uttalar sig om ett barn i omständigheter som man inte har några detaljer om, men är man 4,5 månad så trotsar man inte. Det är i alla fall min uppfattning. Min dotter var som ett plåster det först halvåret, hon ville ha kroppskontakt jämnt. Jag var glad om jag lyckade få på mig kläder innan eftermiddagen… När hon hade gjort klart den här perioden så visade hon sig vara en ovanligt glad och trygg unge. Vissa bekantas barn som fick skrika mer, utvecklade sig till otrygga individer som kinkade och gnällde jämt.
Min dotter har stått som ett frågetecken när hennes kompisar gnällt, kinkat och tjatat.
Det här är erfarenhet från ETT barn. Alla barn är olika, men hittills har jag inte sett något som talar emot att små barn ska ha tröst och uppmärksamhet vare gång de gråter.