Vi behöver synka om karriäråldrarna om vi ska få jämlikhet!

För några dagar sedan läste jag en artikel som handlade om att vi i Sverige är lite för fixerade vid att anställa personer runt 35 år och att det ”är kört” om man har fyllt 40. Samtidigt som folk förväntas vara som mest aktiva med karriären mellan 30 och 40 år förväntas de också bilda familj under just den tiden.

Hur i hela fridens dar har vi lyckats sjabbla till förväntningarna på det viset? Lägg gärna till att det blir allt fler som gärna kan tänka sig att jobba ett tag efter 65 och att vi lever längre.

Idag läste jag i Passion for Business om gubbkulturen på Ericsson och hur svårt det är för kvinnor att få topp-positionerna. Av de kvinnor som intervjuades var det flera som sa typ ”Jag har inte varit för kvotering tidigare, men…”. När jag läste intervjuerna och försökte hitta orsakerna till varför kvinnor missgynnas så var det mycket av det jag brukar höra; att männen har sina egna ”bastuklubbar”, ses över golfen och älgjakten, räknas in i samma nätverk och att kvinnorna har svårt att ta sig in där. Men, så var det en konkret sak som jag reagerade på: för att passa in i karriärsmallen så bör man ha tjänstgjort ett antal år utomlands och det är oftast män som nappar på det.

Varför det då? Jo, för man räknar inte med att partnern också ska jobba utan bara följa med och tydligen är det än så länge mest kvinnor som ställer upp på att vara en sådan ”passiv medföljare”. Och om det är utlandsjobbet som räknas som det kritiska steget för att nå toppen, ja då kommer aldrig kvinnorna att nå fram så länge deras män inte är beredda att bli passiva medföljare ELLER så länge som personalansvariga TROR att män inte vill vara passiva medföljare och därför undviker att ens fråga kvinnorna om de vill åka iväg på utlandstjänst ett par år.

Märker ni hur allt hänger ihop? Det här karriärssteget att åka utomlands brukar också inträffa någonstans runt 35. Naturligtvis fungerade det mycket bra att få män att satsa stenhårt på att göra karriär från 30 år och uppåt under de tider då familjer levde mer ojämlikt och man tog det som självklart att kvinnan ansvarade för hem och barn. Men så är det inte idag. Pappor och mammor delar på ansvar idag och sliter häcken av sig för att lyckas hinna med både barn, hem och karriär.

Tänk om arbetslivet kunde lätta lite på pressen just när folk är i familjebildande ålder? Inte tycka att det är konstigt om folk avvaktar lite med värsta karriärrycken tills att de passerat åren som småbarnsföräldrar? Varför inte sätta lite mer press på folk efter att de fyllt 40 och sen kanske inse att erfarenhet många gånger väger minst lika tungt som yngres entusiasm och energi och att man kan dra nytta av kompetenser hos folk som passerat 65.

Ge småbarnsföräldrarna lite mer andrum!