Landsbygden utarmas, turismen måste utvecklas – allt går runt i cirkel…
Det är lätt att man tappar överblicken när man går runt i sin egen lilla värld och det är väldigt lätt att tro att vi är så himla smarta nu för tiden. Att det är just vi som är de första att identifiera problemen och se lösningarna. Men allt som behövs för att jag brutalt ska kastas ur den illusionen är att läsa ett par artiklar från 60-talet. Då känns det som att det mesta av det vi pratar om när det gäller landsbygd och turism bara går runt i cirklar.
Vad tycks till exempel om det här uttalandet av Nils Johansson, handlare i Fidenäs, juni 1966:
– Jag tror mycket på camping, säger han, tältturisterna kommer att öka år från år och nu kommer också husvagnarna alltmer. Och camparna kräver mer än serviceanläggningar, de vill ha sysselsättning också. F n har vi fyra båtar vi hyr ut till fiskeintresserade och andra, vi får i dagarna ett bordtennisbord i glasfiber för utomhusbruk och mitt emot affären har vi ordnat russridning för barnen.
Snart dags att utöka
– Eftersom vi tror på campingen kommer vi också att utöka campingplatsen avsevärt, berättar köpman Johansson. Vi har gott om mark för det ändamålet runt omkring den nuvarande tältplatsen. Vi planerade egentligen att bygga ut redan i fjol men av vissa orsaker fick vi skjuta på det. Men så snart vatten- och avloppsfrågan är klar så startar vi – och det blir nog ganska snart.
Turister måste ha något att göra. Vatten- och avloppsfrågan måste lösas. Hm? Är det inte precis på den fläcken vi fortfarande står och stampar?
Jag drog mig till minnes att jag läst om turism i gamla klipp som min mormor Alice Hultström sparat, så jag har kollat lite i hennes samling idag. Där kan man läsa om hur hon och hennes man, Axel Hultström, gav sig in i turistbranschen när Axel var 83 år! De hade anlagt sin park med bungalows för uthyrning i Alva. Mormor skriver i ett kåseri om att turisttrafiken i Alva är igång så att det nätt och jämt går att ta sig över vägen, hon får vänta ut bilköerna… Tyvärr har hon varit dålig på att få med dateringar på sina tidningsklipp, men jag gissar att de är från 60-talet. Bredvid har hon klistrat in en insändare från en upprörd Båstadsfru:
Vänlighet kostar ingenting!
Som turist i Visby med hushåll för 4 personer har jag nu varit i en massa affärer men tyvärr aldrig mött några glada leenden från expediterna utan hopknipna läppar och ilskna ögon. Varför? Jag kommer själv från en av Sveriges mest besökta badorter och där vet jag, att expediterna är alldeles särskilt vänliga och tillmötesgående just mot turister, därför att turister betyder så mycket för samhället. Där är det nästan så, att vi årskunder känna oss försummade ibland.
Betyder inte turisterna någonting för Visby rent ekonomiskt, eftersom vi blir så ovänligt behandlade?
Jag vill tro att vi kommit längre i kundbemötande idag, men samtidigt har jag hört företrädare för turismbranschen sucka över att det fortfarande förekommer att vissa personer beter sig direkt otrevligt mot turister. Insikten om vad turismen betyder för Gotland har inte nått fram till alla.
Jag tänker också att det är så mycket som görs på Gotland som i sig är ganska smått. Vi behöver få igång större förändringar om vi verkligen vill nå fram till att bli en befolkning på 65 000 invånare. I Fidenäs var det järnvägen som skapade verksamheter inom handel och turism. Vi behöver väl fungerande infrastrukturer för att göra platser tillgängliga. Vägar, el, vatten och avlopp, bredband och bussar skapar möjligheter. Just idag tror jag att bredband och vatten- och avlopp är två av de mest avgörande faktorerna för att få folk att flytta till landet.
Men kanske behöver vi ta i mer? Vad skulle idag motsvara dåtidens satsning på att bygga järnväg? Att satsa på att rusta upp flera hamnar runt den gotländska kusten och attrahera mer båt-turister? Att bygga en teknikstad på någon tålig plats på Gotland? Att skapa nya, moderna, ekologiska, klimatanpassade boendeformer som stämmer med nutida människor behov och drömmar om ett bra liv?
Jag vet inte. Men det känns ganska futtigt att läsa om ett ännu ett överklagande samtidigt som jag vet att vi måste våga satsa om Gotland ska överleva.
Vidare tänker jag att det krävs många samverkande faktorer för at bygga livskraftiga verksamheter. Kanske är det så att det på Gotlands görs alldeles för många ”solo-satsningar” om målet är att uppnå långsiktig framgång? Jag menar inte att vi måste ha större företag, men att vi verkligen måste dra nytta av att samverka bättre.