Lärare och skolledare som vågar ta plats!

Det är med glädje jag läser Maciej Zarembas krönika om Minervaskolan i Umeå. För mig är det som ett befriat ÄNTLIGEN att läsa om en skola där pedagogerna vågar ta plats, bär huvudet högt och lyssnar till magkänslan.

Hur påverkas man och formas i livet? Är det de konturlösa lärarna vi minns? Naturligtvis inte. Det är de lärarna som vågad ta plats, de som hade åsikter och de som brann för sitt ämne. De som ibland bjöd motstånd. De som hade tydliga regler därför att de ansåg att deras arbete var viktigt. De värderade sin uppgift som kunskapsförmedlare.

Jag är absolut för att man utgår från individens behov, men med det menar jag inte att man ska låta barn ta alla initiativ – för om man ska vänta in rätt initiativ så kan man få vänta ihjäl sig. Utbildning sker i växelverkan och lärarens ansvar är att följa sin plan, men samtidigt var lyhörd för eleven. Tricket är att hitta nyckeln till elevens motivation. Om det lyckas går resten nästan av sig självt.

Jag vet inte om jag till punkt och pricka håller med om varje detalj i de regler som gäller på Minervaskolan, men jag tycker det är uppfriskande att de vågar ha sina regler i konsekvens med vad de står för. Det gör skolan tydlig. Ju fler grundfaktorer som är tydliga, desto lättare är det att kanalisera energin till mer spännande saker än frågan om man får ha mössa på eller inte… Är vi inte alla glada om vi kan slippa lägga energi på meningslöst tjafs om trivialiteter?

Låt oss fokusera på kunskap, utveckling och framtidsvisioner. Just: framtidsvisioner. Allt hänger ihop. Våra barn behöver bra utbildning för att uträtta underverk i framtiden.