Skola för medelmåttor?
Britta Svensson har skrivit ett mycket bra inlägg i Expressen angående vad det innebär att vara den där som är bäst i klassen.
Jag har också varit bäst i klassen och jag har återkommande ställt mig frågan vad som hade hänt om skolan hade mött mina behov av utbildning på ett bättre sätt. Det började med att jag fick sitta i ett grupprum och göra egna uppgifter när de andra lärde sig läsa. Visst, det var i alla fall något jag kunde göra – men var det inspirerande? Hade jag tillgång till lärarens kapacitet? Nja, jag skötte mig nog mest själv.
Vad gäller matten känns det som att jag nog fungerade som extra-lärare genom hela grundskolan. Likaså i otaliga grupparbeten: de som hade svårt för att lära sig placerade man gärna i min grupp, så att jag skulle lära dem… Och visst, jag lärde mig en hel del om hur man lär folk saker och det är bra att kunna idag när jag jobbar med marknadskommunikation.
Britta skriver:
På rasterna fick jag stryk och blev retad för något jag inte begrep. Men man framstår säkert som konstig i majoritetens ögon om man kan något som andra inte kan.
På högstadiet fanns glädjepunkter i form av lärare som fattade saker. Men deras jobb var ju inte att lära mig någonting. Det var att strunta i mig och försöka få den stora gruppen elever att klara proven.
Jag fick inte direkt stryk, men jag blev ändå mobbad. Jag passade inte in i normen. Högstadiet blev en eskalerande plåga. Jag minns inte en enda lärare som jag tyckte var riktigt bra på högstadiet, de kom först på gymnasiet och sedan på högskolan.
Men målsättningen för grundskolans lärare var helt klar: Att få den stora gruppen elever att klara proven. Om det då fanns sådana som jag som såg till att klara det mesta på egen hand, så innebar det att läraren hade ett problem mindre att tänka på. Om jag inte hade blivit mobbad hade jag antagligen passerat ganska obemärkt.
Jag tror att skolor för specialbegåvade vore himmelriket för många elever. Att få chansen att bli bemött efter sin egen förmåga. Varje gång jag pratar om barns rätt att bli bemött efter sin egen förmåga så tror folk att jag pratar om de barn som har svårigheter i skolan och det gör jag, jag pratar om alla barn. De som har inlärningssvårigheter, de som håller sig på medel nivå och de som är extra begåvade. Så länge jag kan minnas har det varit självklart att man erbjuder specialundervisning till barn med inlärningssvårigheter. Men de som är begåvade, ja de ”klarar ju sig så bra ändå”…
Den stora rädslan tycks vara att särskilja, peka ut barn som si eller så – ity vi alla skolen ingå i en jämngrå smet och inte sticka ut. En del föräldrar vägrar att låta sina barn få specialundervisning just därför. De tror att barnen ska må dåligt – men hur dåligt mår inte barnen av att försöka hänga med på undervisning som inte stämmer med deras behov? Jag tror dessutom att om man lyckas fånga upp flera av de här barnen som har inlärningssvårigheter och hitta deras motivation och intressen, då kan säkert flera av dem hitta sina områden där de kan få lysa. Jag tror att de flesta bär med sig något som kan få dem att lysa och jag anser att det är det som lärarnas jobb borde gå ut på. Oavsett om barnen är låg-, medel- eller högpresterande.
Väl skrivet!
Det finns ju Individuella Utvecklingsplaner numera…men av dom märker man inget känns det som. De elever man hör mest talas om i media är de med funktionshinder men precis som du skriver så måste de ju finnas ett stort antal barn som blir understimulerade och som får klara sig på egen hand – de begåvade.
Utvecklingplanerna borde ju fånga upp alla dessa olika individer, se det unika i varje människa, hitta styrkor och svagheter och hjälpa alla frammåt till utveckling – både då saker och ting är för svåra eller för lätta!
Varför fungerar inte det i praktiken?
Ja, varför fungerar det inte? Därför att man inte tar det på allvar?
Det är bra att fler börjar uppmärksamma problemen i skolan – att den är anpassad till de 70-80% som ligger i mitten. Situationen för de som har svårt att lära sig, eller har dåliga hemförhållanden börjar sakta bli bättre eftersom det syns i skolans resultat om de inte klarar sig. De som är duktigast däremot får oftast inte de utmaningar och det stöd de skulle behöva. Skolor för specialbegåvade skulle nog vara jättebra. Jag funderar bara på om/hur det skulle gå att lösa på Gotland, där vi redan har problem att fylla klasser i många skolor både norrut och söderut. Att ytterligare ”dränera” skolor, vad blir konsekvensen? Å andra sidan, kan man offra elever för att bygden ska leva?
Vad det gäller IUP – så länge lärarna inte har tillräcklig kompetens, rektorerna inte har rätt fokus, och politikerna inte ställer rätt krav eller ger förutsättningar, så kommer många elever att bli utan rätt stöd.
En väldigt komplex fråga, men att se problemen är åtminstone en början.