Silver the Stalker
Jag har varit lite småsjuk och legat en del i soffan igår och idag. Min ständige följeslagare är katten Silver. Han väntar in att jag ska lägga mig i soffan och hoppar upp direkt när jag lagt mig på plats. När jag måste resa mig kliver jag upp försiktigt för att inte väcka honom, men det lyckas sällan. Istället går han med mig till köket, till kontoret eller in på toan. Och när jag är tillbaka i soffan, ja då är Silver strax där igen.
Förstår inte varför en del envisas med att tro att katter är osociala enstöringar?
Ja, är det inte lustigt. Sen när man å andra sidan vill att de ska komma, och ropar med sin mest fjäskiga kattröst, då ignorerar de en totalt. Det är som att de varken ser eller hör en. Det enda som avslöjar dom, är öronen som de inte tycks kunna kontrollera ens i deras mest nonchalanta humör. Du ser att de lyssnar (öronen vickade bakåt), men absolut ingen annan respons. Usch!/Mallis
Om Doris går förbi och man säger ”Doris” så far hennes svans upp i en glad krok över ryggen direkt – även om hon i övrigt ser ut som att hon inte lagt märke till en.
Silver kan man lura till sig nästan jämt genom att vissla. Undantag om vi är på promenad och han fått upp spåret på något spännande.
Nä katter är sociala förstöringar. De kräks, häver kattsand över hela toagolvet på morgonen, ska in eller ut hela tiden. Suck.
Men de är varma och trevliga att ha i knät i soffan …
Oj oj! Jag kan rekommendera den här relativt nya typen av kattsand som är vit och gjord av kisel/silicat. Den suger upp all lukt och fukt så att man slipper pytsa ur kisset. Katterna är nöjda för att det inte luktar så mycket, så de slipper krafsa över i all evighet. Det enda man plockar bort är bajset.
Sen byter man all sand en gång i månaden.