Anställd eller företagare – vem är du?
Min pappa hade egen firma. Han ogillade starkt tanken på att vara anställd för egen del, han ville vara fri. (Däremot såg han nog gärna att hans barn fick trygga anställningar). Min pappa ville inte vara ägd av någon.
Min syster har varit företagare i två omgångar, men har mest varit anställd. Min bror har alltid varit anställd. Jag har däremot haft eget företag sedan 1991. Det blir femton år i augusti. Jag är också den enda av oss syskon som återvänt till Gotland – precis som pappa gjorde. Han var arton år på fastlandet, jag tjugo.
Nu har jag varit anställd sedan april. Anställning innebär bra saker som att man får lön varje månad och att man har semester. Men det är något mer som gör skillnad mot att göra samma arbetsuppgifter som frilansande konsult. Jag tappar en del i frihet. Det är så skumt.
Jag har en vän som är inbiten företagare och som just därför besatt värdefulla kunskaper och erfarenheter för en organisation. Han erbjöds anställning och sa Ja, tänkte kanske att det var en ny erfarenhet. Han kom till sin första arbetsdag, de hjälptes åt att möblera hans kontor och så började han fundera lite:
–Om jag blir intervjuad av tidningar, måste jag tala som er representant då?
–Ja, självklart!
–Men, tänk om jag har en annan åsikt då?
–Nä, det går ju inte, här är du i rollen av vår anställde.
Min vän tänkte till och sa ögonblicket senare:
–Jag måste tyvärr säga upp mig!
Och så blev det. Han hann med att vara anställd i tio minuter…
Ibland tror folk att alla som har företag tjänar ruskigt med pengar, men så är det ju inte. Det är ett vågspel att ha eget företag och om man spelar spelet skickligt kan man bli framgångsrik, men det är ett hårt slit. Så även om drömmen om framgång kan vara en morot, så är det något annat som gör att folk väljer att bli företagare.
Vem är du? Trivs du bäst som anställd eller företagare och varför?
En vanlig missuppfattning är att man bestämmer så mycket själv som egen, jag hävdar att det är mitt kundunderlag som styr mina tider.
Men det har jag ju skrivit förr på din blogg. God fortsättning.
Som företagare är man pank och fågelfri…..
not….
Man kan likna sig med en prostituread som säljer sig själv och sina tjänster… det mesta är tillåtet bara man får bra betalt.. Staten är hallicken och tar det mesta av det man tjänar.
Trots det vill jag aldrig bli anställd igen, om jag inte får välja chef…
hm…jag har bara varit ”anställd” i skolan än så länge. Och det har inte varit nån höjdare. Så det kanske är bättre att vara egen förtegare. Fast jag vet inte.
Rex: man bestämmer inte mängden arbete eller exakt vilka tidpunkter, men om man nu har jobbat en knasig tid med något, så är det bara att vara ledig dagen efter om man vill det. Oooooooom det inte är något annat som exakt måste utföras den dagen… :-)
Pia-Pralin: fast om man gör VAD som helst för pengar är man inte fri. Man måste ju må bra i själen också, annars kunde vi alla vara yrkesmördare. Huga!
Drysen: att gå direkt från skola till företagare är nog tufft. Det skulle jag inte rekommendera – fast det finns förstås en del som gör så. Däremot tror jag att det är bra om skolvärlden inte utgår från att alla ska bli anställda, som de gjorde när jag gick i skolan. Hur gör de nu?
näää..inte gör man VAD som helst, men du förstår säkert vad jag menar…:-)
En rolig sak är faktiskt att vara tjej och driva resebyrå, det är inte så vanligt som man kan tro och ibland är man verkligen en höna i tuppgården.. vilket är roligt, att visa att man faktisk kan ÄVEN om man är en höna!!! :-)
Jag är anställd, har alltid varit. Jag är för feg för att starta eget. Så heder åt alla er som vågar!
Att vara sin egen, eller att ha en chef. Om man har valt sin chef med omsorg spelar det inte så stor roll, men hur ofta kan man verkligen välja sin chef?
För att använda pappas favoritordspråk ”Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”.