Barn här och där

I Svenska Dagbladet skriver de om hjälparbetet i Thailand och hur frikyrkliga välgörare tvingar barn och familjer att bli kristna för att få hjälp. Med sådant agerande suddar man ut själva grunden i kristendomen tycker jag – vad finns då kvar, vad är vitsen? Det är så cyniskt att påstå sig stå där med Guds kärlek i hjärtat, ha möjlighet att lösa en familjs problem med boende, mat och kläder och samtidigt kräva att de ska ansluta sig till kristendomen.

I Dagens Nyheter skriver man om ett dagis för infektionskänsliga barn. Jag förstår att ett sådant dagis är en oerhörd lättnad för de barn som av olika anledningar ständigt drabbas av infektioner, att det finns ett dagis som tar deras problem på allvar. Men en annan slags obehag kommer när jag läser artikeln; det känns som att man fostrar en generation barn med bacillskräck. Alltså, jag förstår att om det finns några som hygienen är viktig för, så är det just för de här barnen, men jag skulle vilja veta om man parallellt också jobbar med metoder för att stärka deras immunförsvar?

Det är samma dilemma som med allergiska barn. Vi kan plocka bort alla allergener och bakterier från avgränsade miljöer som barn vistas i, men i världen utanför kommer allergenerna och bakterierna att finnas kvar. Jag har själv erfarenhet av hur qigongträning har bra effekt mot allergi och jag har sett flera med svårare allergier som blivit hjälpta av qigong och/eller akupunktur. Jag tycker att det vore självklart att alltid erbjuda barn och vuxna med allergier och försämrat immunförsvar behandling med qigong och akupunktur. Det är ett sätt att få bort den begränsning som deras handikapp skapar. Ett sätt att ge dem tillgång till världen.

Min erfarenhet säger att qigong och akupunktur fungerar, men jag lämnar en marginal för fall där det inte är rätt metod – men även om det inte fungerar för alla, så finns det inget att förlora på att pröva! Varför är det inte självklart att pröva?