God Jul till alla mina bloggläsare!

Inom mig bär jag en idealbild av julen, men i verkligheten har jularna varit föränderliga. Jularna i Vittinge när jag var liten – där minns jag bara vagt att vi var i finrummet med soffgruppen i mörkröd sammet. Familjen tisslade om jultomten och jag tyckte de var ganska gulliga som gjorde så stora ansträngningar för att jag inte skulle förstå att det var pappa som var tomte. Fast jag fattade ju det, men sa inget, ville inte förstöra illusionen. Då var jag fyra år.

Sen blev det jular på Gotland. Min syster åkte mellan vårt julfirande och sin fästman, sedemera mans familj. Min bror firade ibland jul med oss, ibland med sin fru. Min syster skilde sig, det kom nya män eller ingen man på julen. Min bror fick barn och så blev det jul med små barn igen.

Min mamma gav ibland julklapp åt någon ensam gammal tant eller farbror. Hon jobbade i en kiosk och var lite av en social funktion för en del kunder. Det hände att hon också fick ta emot julklapp från någon kund. Pappa fick vid ett tillfälle en sik i brevlådan från en som han brukade snickra åt! Annars var jultraditionen sådan att en polis brukade leverera gotlandsdricka – dricku – kvällen innan julafton.

När Roine och jag träffades hösten 1988 var det självklart att han följde med mig till Gotland och firade jul och så har det varit sedan dess. Skaran vid julbordet har skiftat vad gäller mina syskon, Alice kom till, mamma fattas sedan 1997 och pappa fattas sedan 2004.

Förutom vilka som funnits med runt bordet, så har ibland sjukdom påverkat jularna: antingen simpla förkylningar eller maginfluensor, men också allvarliga, långvariga sjukdomar som gett djup till julkänslan. Förra julen var saknaden efter pappa som störst. Men så kom annandagen och satte sitt eviga märke på framtida jular med tsunamin. Undrar om det är 5, 10 eller 20 år som vanligt folk kommer att ha med tsunamin bland sina julassociationer? För de barn som är små eller ännu ska födas, kommer tsunamin att vara som en hemsk saga som de inte riktigt tar till sig. Ungefär som andra världskriget är för mig, fast jag tror att just tsunamin gav mig en aning om hur det var att leva med krig. En aning.

Det är lätt att raljera över prat om fred på jorden, men det är ju ändå det man önskar där djupt inne i sitt hjärta. En mänskligare värld, en plats för kärlek, värme, glädje och gemenskap. Strunta i alla rubriker om julstress och köphysteri: lyssna på din inre röst och ge dig tid att tänka på det goda, det som gör världen värd att leva i.

God Jul!